För någon månad sedan kom Haruki Murakamis senaste roman ut på svenska, Mordet på kommendören. Det är en roman i två delar, den andra delen släpps i början på nästa år. Som ni vet älskar jag Murakami och läser allt han gör! Tycker så mycket om hans småputtriga språk som är lite som att lyssna när en kompis berättar något trevligt som hänt dem medan de lagar mat till en. Det kombinerat med surrealistiska historier man aldrig kan lista ut. Jag vet inte om jag orkar problematisera Murakami i varje recension jag lägger ut om honom. Men ja jo, jag tycker också att det är onajs med hans bröstbesatthet och långa utläggningar om kvinnokroppen. Men han är en äldre man i ett av världens mest sexistiska länder så jag är liksom knappast förvånad. Så länge jag är trygg i mina egna genusglasögon väljer jag att se förbi det, precis som jag hade gjort om jag läst en mycket gammal bok. Jag tycker att hans historieberättande är så pass unikt att det är värt det. Så! Mot boken. Mordet på kommendören handlar om en trettiosexårig porträttmålare som en dag out of the blue blir lämnad av sin fru. Hon har förälskat sig i någon annan och vill skiljas. Mannen blir mycket olycklig och beger sig ut på en kringflackande resa genom Japan som sedan slutar i att han flyttar in i ett hus som ligger avskilt i en dal på ett berg. Huset ägs av en åldrande konstnär som nu sitter inne på ålderdomshem. Han får bo i huset tills vidare mot att han tar hand om det. Två märkliga saker händer relativt omgående efter att han flyttat in: Det första är att hans granne på den andra sidan dalen beställer ett porträtt av sig själv för en stor summa pengar. Det andra är att mannen vaknar mitt i natten av ett ljud från en bjällra som verkar komma från stentäckt grop en bit från huset. Det jag tycker mest om med Murakami är ju såna här små saker som de två styckena över. Utdragen är som vackra kakor typ - inte så viktiga för berättelsen men bygger samtidigt hela stämningen. Det är likadant med de noggranna beskrivningarna av vad huvudkaraktären lagar för middag, vad han lyssnar på för musik, vad han noterar först med människor han möter. Så mysigt. Murakamifans kommer känna igen många klassiska grejer som brukar återkomma i hans böcker. Känslan av att vilja stänga in sig i väldigt små utrymmen, brunnar som går att klättra ner i men inte upp, att ta sig fram genom mörk terräng och så vidare. Inte hans bästa bok skulle jag säga, men har å andra sidan den andra delen kvar. Samtidigt tyckte jag om att befinna mig i den här kusliga fridfulla stämningen om en man som bor i skogen ute i ingenstans, målar porträtt och försöker komma över sin fru. Boken finns här och här. Annat jag skrivit om Haruki Murakami: Författare till yrket. Män utan kvinnor 1Q84 & After the Quake Den färglöse herr Tazaki Fågeln som vrider upp världen Sputnikälskling Norwegian Wood Vad jag pratar om när jag pratar om löpning The Strange Library
