Jag har läst Natten av Sara Gordan och det är den bästa bok jag läst i år och antagligen kommer att ha läst i år. Natten utkom i mars. Natten handlar om en mamma som letar efter sin tonårsdotter. Ibland hittar hon henne, kanske sitter dottern utanför Mall of Scandinavia och röker cigg med äldre tonåringar mamman inte känner igen. Ibland letar hon hela natten utan resultat. Hon går ner i tunnelbanan och frågar gängen som står och hänger, hon smsar alla, hon ringer polisen. Dottern vill vara varsomhelst förutom hemma och mamman försöker förstå varför. Lämna mig fucking ifred skriker dottern och smäller igen sin dörr och mamman lämnar henne inte ifred. vem är du, smsar jag min kompis Petra som läser Natten samtidigt som jag. identifierar du dig som mamman eller dottern?Petra svararJag tror jag är mamman. Skörheten och kämpet, oron och den ojämställda kärleken. Ensamheten.Själv blir jag dottern i min läsning. Jag läser boken utifrån min och min mammas relation och känner mycket starkt att jag inte kan läsa den på något annat sätt. Kanske för att inget farligt här hänt mellan mig och min son än, vi är fortfarande en och samma. Så, jag läser Nattten och ser bara mamma framför mig. Eller, att se är en underdrift, jag blir henne. På samma kusliga sätt som att hon ringer mig när jag är sjuk och frågar om jag är sjuk fastän jag inte sagt nåt, känner jag min mammas längtan att nå fram när jag läser. Och min drift att slå mig fri.Kanske är det så att utan en närvarande pappa blir bandet mellan en mamma och en dotter som hopsnört, så självklart att man knappt vet var den ena börjar och andra slutar: man är varandras enda och oavsett om man rymmer hemifrån och står utanför Mall of Scandinavia och dricker sprit ur en petflaska så tar man för givet att ens mamma ska smsa och fråga vart man är. Och att ta någon för givet är nyckeln till alltihop, där i ligger tryggheten. Men det hopsnörda blir också syrefattigt. Därför kommer man fortsätta rymma, hela livet, för att ibland vill man få vara ifred, utan att nån på andra sidan staden känner in en. Jag läser ut Natten som om det vore en bok om mig, trots att inget i boken har hänt just mig. Och scenen med den oroliga mamman som i hemlighet luktar på den smörkniv som hennes dotter gjort i slöjden är kanske det finaste stycket jag läst om olycklig kärlek?Jag tror den vinner Augustpriset!Natten finns här och här.
