Jag har läst Natural Beauty av violinisten Ling Ling Huang. En debutroman som ligger någonstans mellan sci-fi och satir. Jag köpte en bunt böcker förra sommaren för att en algoritm sa att det var min typ av läsning. Natural Beauty var en av dem. Baksidetexten är helt klart lockande:En ung kvinna tvingas lämna sina pianodrömmar när hennes föräldrar råkar ut för en olycka. För att ha råd med deras sjukvårdskostnader tar hon ett jobb på Holistik, New Yorks mest eftertraktade skönhetsklinik.Som anställd får man obegränsad tillgång till behandlingar och produkter. Injektioner, krämer och kirurgiska ingrepp blir snabbt vardag, och plötsligt rör sig huvudpersonen i en ny social sfär - en elit vars värde mäts i hur perfekta deras ansikten är. Jag kanske inte är din local fantasy-girl. Jag uppskattar snarare litteratur som är nära verkligheten. Natural Beauty börjar som en realistisk roman men glider snart in i något märkligt mörkt. Minns ni när jag läste Bunny av Mona Awad? En roman där ett gäng litteraturstudenter förvandlar vackra män till kaniner. Natural Beauty har samma känsla av en verklighet som gradvis blir skevare, tills allt blir en sorts mardrömslik satir.Behandlingarna som kunderna (och huvudpersonen själv) genomgår känns lika mycket skräck som glamour: ögonfransförlängningar av spindeltråd, läppinjektioner gjorda med levande ormgift, sugfiskar som slätar ut huden och val-kollagen. Det är fantasifullt, men samtidigt inte helt taget ur luften. Vi lever redan i en samtid där behandlingar med exempelvis laxsperma är vedertagna.Natural Beauty är en slags Hunger Games för skönhetsindustrin. Plötsligt är allt på liv och död och vår huvudkaraktär inser att hon kanske inte kan lämna Holistik levande. Dramaturgin är svintight, det är lätt att föreställa sig boken som en tv-serie: en mörk Emily in Paris att binge:a en söndag. Den här romanen kan du sätta i händerna på din beautygalna vännina eller tiktok-tokiga tonåring. Eller till dig själv förstås, vi är väl alla mer eller mindre en bricka i detta spel. Jag är absolut det. Alltid i nån slags ständig jakt på att känna mig "fin".Samtidigt kan jag känna att sån här satir om samtiden ibland kan bli lite dammig. Typ som ett Black Mirror-avsnitt. Är det verkligen tekniken vi ska frukta, är det inte bristen på empatin mellan människor? När jag själv tänker på dagens skönhetsindustri så kan jag absolut hålla med boken i vissa punkter - absolut, pengar är att problem. Att unga kvinnor som inte har pengar luras till att spendera dom. Och kapitalismen i stort - skiten vi är villiga att betala för att vara snygga på bild. Men på något vis är det ändå tiden som skrämmer mig mest. Tiden det tar att skulptera sitt ansikte med en gua sha-sten, tiden det tar att sitta i en red light mask, gå på lymfmassage och ansiktsbehandlingar. Det blir som ett dubbelt lur: kvinnor, som redan har mindre tid än män på grund av obetalt hushållsarbete, får ännu mindre när skönheten kräver ständig investering.Tid som hade kunnat ägnas åt att exempelvis skapa något fantastiskt istället.
