Årets första bok jag läste ut var Kazuo Ishiguros roman Never Let Me Go. Börjar som vilken high school-historia som helst tills man några kapitel in förstår att något är högst fel och skevt. Never let me go utspelar sig i en parallell verklig värld där man börjat klona människor. Kathy växer upp på ett isolerat internat där man premierar konst, litteratur, träning och frisk luft. Men vad ingen vågar prata om är vad som händer sedan, när skolan är slut och det är dags att bege sig in i vuxenlivet som "donatorer". Lärarna på internatet är lika mycket föräldrar som vakter, men håller alltid ett kyligt avstånd mellan sig själva och eleverna. En gång i månaden kommer en "madame" till skolan och samlar in de bästa målningarna och skulpturerna från eleverna till sitt galleri. Men varför vet ingen av barnen. 📚 Kazuo Ishiguro vann nobelpriset i litteratur 2017, så vill du stajla för nån och läsa en nobelpristagare tycker jag du kan drämma till med den här för den var lättläst. Samtidigt var det ganska många saker som störde mig. Författaren lämnade ut alldeles för få nycklar till läsaren och liksom "höll på sig" till ett slags crescendo de sista fem sidorna. Ishiguro använder en berättarteknik som är lite som facebooklänkar, dvs ett kapitel slutar typ med "Och ni kan aldrig tro vad som hände sedan, under trädet bakom skolan" och så börjar kapitlet efter "Vid trädet bakom skolan sågs vi och..." etc. När jag läste ut den kände jag mig lite lurad, för extremt få av de där kopplade trådarna hade något att göra med slutet egentligen. Dag ut och dag in får vi följa eleverna på skolan, men inte någonsin uppstår en diskussion mellan dem vilka de är, trots att de är högst medvetna om det. Istället tassar författaren runt frågan på ett sätt som till sist bara irriterar mig. Det skrivs om "förtroliga ärliga samtal om nätterna" men ingen ifrågasätter någonting. Det gör också att tempot genom boken är detsamma, den drar aldrig riktigt igång. Det skavde i mig att ingen revolterade, agerade eller ifrågasatte. Både innanför skolans murar men också utanför bland alla vanlisar. Vill veta mer om vanlisarna?? Fattade inte ens var de höll hus. Men kanske är det också hela idén med boken, att vi människor är såhär. Man sållar sig till sitt eget ödes led, man ifrågasätter inte varför man hamnade just där man är. Man går till sitt jobb, man går hem, man somnar och upprepar allt igen. För så har någon bestämt att det ska vara, och varför skulle just jag ifrågasätta det? Ingen annan gör det ju. https://www.youtube.com/watch?v=sXiRZhDEo8A
