Läst en roman om svartsjuka och endometrios: Johanna Frids Nora eller brinn Oslo brinn. En bok som blivit väldigt omskriven under vintern. Jag var således taggad! "Allt började i en bild" är bokens första mening, och så ska boken också fortsätta. På Johannas pojkväns öppna dator lyser en kväll profilbilden av hans ex Nora. Varför är han inne på hennes facebooksida? Vem är hon? Johanna kan inte låta bli att börja samla på sig allt hon kommer över om Nora. Hon hittar hennes instagram, bygger upp en karta av information och gräver djupare och djupare ner sig i ett svar som känns lika självklart som kolsvart: Emil kan omöjligt ha kommit över Nora. Johanna själv är ju inte ens en bråkdel av den människa Nora är. Svartsjukan vävs ihop med Johannas endometrios - hon har cystor på äggstockarna som håller henne vaken av värk. Hon besöker läkare som inte lyssnar eller förstår hur stark hennes smärta är. Hon har kroppslig ont och själsligt ont och varken läsaren eller Johanna vet var det ena börjar och det andra tar vid. Nora får stå för allt som Johanna inte är. Hon blir ett ouppnåeligt, ständigt lyckligt fantasifoster som till slut egentligen inte har någonting att göra med Johanna och hennes pojkväns förhållande. Pojkvänskaraktären håller sig i bakgrunden, återupprepar samma mähä-iga ord boken igenom - att han önskar att Johanna bara ska sluta bry sig om Nora nu. Nora eller brinn Oslo brinn handlar kanske snarare om ett krig mot Johannas existens och den kropp hon tvingats bära, hon är fullkomlig ursinnig, hon har inte valt det här. Jag tyckte svinmycket om den här boken. Hennes ilska sipprar rakt in i mig och bär på så mycket energi. Jag älskade detta raseri som körde över allt annat i sin väg, det var som att bli tagen med storm. Boken finns här och här.
