Nu har jag ääääntligen läst klart denna lilla tegelsten på 800 sidor. Jag blev något chockad när Underbaraclara verkade läsa ut den på några dagar, för mig tog det betydligt längre tid än så. Men vet ni! Ibland är det så bra när böcker är långa för då betyder det att man får stanna kvar i dem, och det här är en bok man vill stanna kvar i. Boken handlar Theo, en tolvårig pojke vars mamma omkommer under en bombexplosion på ett konstmuseum i New York. Theo är också där, men överlever. Han kryper ut mellan damm och bråte och får med sig en av museets dyraste tavlor: Steglitsan. En liten tavla på en slags fink. Theo har helt plötsligt blivit föräldralös under en förmiddag. Hans pappa är alkoholiserad och stack för några år sedan och hans farföräldrar är senila och minns honom knappt. Han får flytta in i hos sin kompis Andys familj. Men det är bara hans första anhalt av många under tonåren. Han kommer kastas mellan olika hem, hamna i knepigheter och sorgligheter, men tavlan kommer hela tiden att dra honom tillbaka till en särskild plats. Några ögonblick innan bomben smäller får han ögonkontakt med en flicka på museet. Hon har också något att göra med den platsen dit tavlan drar honom, utan att säga för mycket. Theo blir omedelbart förälskad i henne när de möts igen. Hon heter Pippa och är mer skadad av explosionen än honom, är sängliggande och knaprar mediciner som gör henne trött, uppsvullen och förvirrad. Han vill aldrig lämna hennes sängkant. Theo och tavlan blir liksom till ett efter ett tag. Han förundras över den, kan inte sluta titta men är också högst medveten om hur olagligt det är att han gömmer den under sin madrass. Varenda tidning eftersöker och skriver om Steglitsan, om det långa fängelsestraffet för den som stulit och det stora hittelön till den som lämnar tillbaka den. Vi följer Theo i tio års tid genom boken. Jag vill inte berätta för mycket, men den är otroligt välskriven, även i sin översättning. En roman om ett sorgligt men i högsta grad händelserikt livsöde. Meningarna här ovanför tycker jag förresten var det finaste i hela himla boken. Donna Tartt är samma författare som skrev The Secret History, som jag bloggade om i somras. . Translation. A review of the Goldfinch by Donna Tartt. A wonderful book.
