Jag var 18 år när en kille som hade hånglat med min snyggaste kompis några gånger plötsligt la sitt huvud i mitt knä en natt på Roskildefestivalen. Jag tyckte att han var onåbar på alla sätt: för vacker, för lång, för rolig, för erfaren. Hade redan skrivit i min dagbok i versaler: BLI INTE KÄR I HONOM. Hans hårkalufs stack genom mina strumpbyxor, men jag satt helt stilla. Jag vågade inte lägga mina händer på honom utan satt bakåtlutad i skräddarställning med handflatorna i marken. Han låg i mitt knä och det var som att ha en vild fågel där. Precis så reagerar också 22-åriga Hillary Rodham när den populäre Bill Clinton bjuder ut henne efter att de setts i Yales korridorer. I förskräckelse och som något hon inte är värdig. "Att bli uppvaktad av en man som Bill var inte det gynnsamma öde som jag väntat mig eller ens aktivt sökt: att söka det skulle framstått som löjligt och njutningslystet och möjligen glupskt." Jag har alltså läst Rodham av Curtis Sittenfeld. En skönlitterär roman med en kittlande plot: Hur hade Hillary Clintons liv tett sig om hon inte gift sig med Bill Clinton? Titeln på boken - Rodham, är Hillarys flicknamn. Historien börjar vid deras första möte 1970. Han bjuder ut henne och strax är de ett par. I jag-perspektiv beskriver romanfiguren Hillary hur otroligt, hur fullständigt chockartat det är, att någon som han vill ha någon som henne. Jag skriver "romanfiguren" Hillary just för att det är viktigt att komma ihåg att det här är en historia som inte är sann. Särskilt när boken rör sig tidsmässigt sida vid sida med den verklighet då Hillary och Bill faktiskt var ett par. Men i Rodham gör de slut istället för att gifta sig. Obs ingen spoiler, det står på boken framsida. Här tar romanen en vändning. Från att ha varit fullt fokus på förhållandet med Bill satsar Hillary nu på sin karriär. Hillary och Bill börjar parallellt sikta mot samma mål - presidentposten. Jag gick in i den här boken med rätt höga förhoppningar. Och de första hundra sidorna flöt på lätt och fint. Visst att jag störde mig en del på hur otroooligt snygg Bill Clinton framställdes (kan ordet snygg ha använts minst 20 gånger?). Men jag tänkte att det kanske fanns någon idé med det som skulle visa sig senare i berättelsen. Och visst att svengelskan var så påtaglig i översättningen att man kunde läsa ut exakt hur originalmeningarna var skrivna, men jag fick anta att boken var översatt i all hast för att detta alster bara måste UT till världen. Men när Hillary sedan ska mot makten är det som att författaren tappar fart helt och hållet. Det blir ett evigt uppstaplande, sida efter sida, vilka hon träffar, vad hon äter, vad hon säger, vem som skakar hennes hand. Men vad tänker hon på när hon ligger i sängen om natten? Varför finns inga kittlande reflektioner kring att man som amerikansk politiker måste klappa på cancersjuka barn och framställa sig själv som den nya frälsaren? Även en politiker måste ju fundera en hel del på alla de tomma ord och stora tal man i åratal reser runt i landet och håller. Var är scenerna från de billiga motell med trekantsmackor som bara nämns i förbifarten. Var är alla hemliga tankar? Hillarys personlighet får aldrig något djup och det gör också att hon aldrig känns som en riktig människa. I slutändan känns det nästan som att jag blivit lite lurad. Det är som att ha läst en snusförnuftig självbiografi skriven av en politiker istället för en skönlitterär roman. Bokens sista mening med sitt feministiska budskap får mig att irriterat fnysa rakt ut. Kanske är det så att författaren blev för sugen på att utbilda läsaren, på att ge USA en knäpp på näsan för att Donald Trump fick presidentposten istället. Det är en dum idé. Författare är inte politiker och politiker är inte författare. Och så ska vi nog fortsätta låta det vara. Boken finns här och här. Annat jag läst av Curtis Sittenfeld: I en klass för sig Jag säger det ni tänker (Killen på Roskilde då? Jomen vi blev ihop och var sedan ett par i drygt 4 år, faktiskt precis så länge Hillary och Bill är ihop i Rodham. Ingen av oss siktade på att bli president efteråt. Tur det.)
