Jag har läst Överlevarna av Alex Schulman. Schulmans fjärde bok men första skönlitterära roman. Den handlar om tre bröder som åker till sin barndoms torp för att sprida sin mammas aska. Bröderna har glidit ifrån varandra på senare år men på torpet blir de plötsligt små igen och minnen kommer tillbaka. Vissa svårare att bära än andra. Överlevarna berättas utifrån Benjamins perspektiv. Han är mellanbarnet, medlaren. Hans bröder har olika försvarsmekanismer - den yngre som kör som en ångvält fram i livet och den äldre som försvinner in i sig själv. Kvar är Benjamin med perfekt gehör för små signaler: alltid uppmärksam efter bråk och stora känslor. Boken kretsar kring två saker: Mamman i familjen, hennes alkoholism och lynnighet som gör att Benjamin alltid måste vara på sin vakt. Samt den olycka som tioårige Benjamin råkade ut för när han fick en kraftig stöt av en högspänningsledning och som sedan försvårat det för honom i livet. Boken berättas utifrån minnen som kommer till Benjamin. Minnena fungerar som en karta som sakta vecklar ut sig för honom till något som - utan överdrift - kan beskrivas som en fasa. Det här en obehaglig bok. Både själva upplösningen men också i det fysiska. Alex Schulman beskriver grafiskt hur det är att vara en ung pojke och den gränslöshet och skitighet det innebär. Stycket där de torterar en levande fisk - jag klarar knappt av att läsa det. Mammans oberäkenlighet är träffsäker och jag kommer att hata henne ju längre in i boken jag kommer. Och ja jo jag vet, hata är ett starkt ord, men här passar det. Överlevarna ska vara en roman men flera av berättelserna känner man nästan ordagrant igen från poddens segment om barndomen. Jag vet inte om det behöver vara negativt eller inte, de flesta är ju inte så extrema Alex&Sigge-fans. Men kanske skulle man ha större behållning av boken om man inte hört historierna tidigare. Alla är vi vuxna barn som bär på vår barndom. Många av oss har syskon, trots det delar vi ibland inte alls samma minnen. Det kan vara på grund av traumatiska händelser, eller för att de som var vuxna valde av behandla barnen på olika sätt. Alex Schulman beskriver det fint, om syskon som förlorat varandra i vuxen ålder men försöker hitta tillbaka genom att pussla ihop sina minnesbilder. I slutändan har man delat en barndom - och därför har man inte varit ensam i den barndomen. Boken finns här och här.
