Jag har läst Perfektion av Vincenzo Latronico. Utom 2022 i Italien och har översatts till över 50 länder, bland annat till svenska i år. Boken nominerades till International Booker Prize.Romanen följer Anna och Tom, två italienska expats i Berlin. Genom deras liv - inredningen, maten, politiken, resorna, relationerna - passerar ett helt årtionde. Men under den perfekta ytan finns en känsla av att inget riktigt fäster. När jag läste denna mycket korta och mycket omdiskuterade roman var det som ett sådant där montage i en film där kalenderblad rivs av i snabb takt. Tiden går. Den här gången med den stora behållningen att man faktiskt själv var där och minns alltihop. Sitt tiotal! Jag och mina kompisar brukade säga (innan de flesta av oss fyllde fyrtio) att trettioårsåldern var det svåraste vi varit med om. Men i efterhand undrar jag om det kanske var tiotalet som var lite extra störigt?Man skulle tycka så mycket och känna så mycket. Brinna för rätt saker, på rätt sätt. Ju mer rätt man försökte göra desto fler sätt verkade det finnas att göra fel.Hur många Gäris-grupper var ni med i som till slut spårade ur? Jag satt framför datorn med en märklig blandning av fascination och obehag och såg grupp efter grupp implodera. Det fanns alltid ett nytt misstag att begå. Som ett pronomen att säga fel eller en formulering man kunde missa. De blinda fläckarna fanns överallt.- Vad ska jag göra med mina American Apparel-kjolar, frågade jag en kompis under första halvan av tiotalet när den amerikanska VD:n blivit anklagad för våldtäkt.- Herregud, du ska använda kläderna i din garderob, sa hon. Ja just det, tänkte jag. Så kan man ju göra. För att jag tillbringade så mycket tid på internet fick jag för mig att min garderob var en politisk angelägenhet för andra. Att det som skrevs i mitt kommentarsfält också var den allmänna sanningen. Ingen annan gång än på tiotalet levde jag så mycket i två verkligheter samtidigt.I den ena var en veckad tenniskjol ett moraliskt övertramp värt bestraffning. I den andra gick det alldeles utmärkt att promenera uppför Götgatsbacken utan att någon ägnade den en sekunds uppmärksamhet. Så kände jag ofta under tiotalet i egenskap av ägare till en stor blogg där jag förväntades tycka och känna kring allt.Den kollektiva domen kom först. Första impulsen var den rätta impulsen. Jag undrar ibland hur mycket av den där uppfostrande tonen som faktiskt fanns i verkligheten. Eller om den mest fanns på internet? Men vad betyder de här ironiska samtidsromanerna? Är det kul att häckla eller är det en slags bikt? Ska jag avsky samtiden eller känna igen mig? Jag tänker på romanen Bara till naveln som jag läste förra året och som också använder samtidsironin som motor. Under båda dessa läsningarna funderade jag på om romanerna är ett slags effektsökeri. Att de liksom använder igenkänning som litterär motor. Jag är lite allergisk mot det känner jag. Men - med det sagt upplever jag att Perfektion tar sig förbi fällan. Det fanns mycket bra med tiotalet också. Den feministiska revolutionen (för det var verkligen en revolution!). Hipsterns omsorg om det materiella: att laga mat från grunden, vårda gamla möbler och kläder, fylla hemmen med böcker och växter, träffas runt långkok och naturvin. Spegeln var riktad utåt. Mot hemmet, vännerna, åsikterna, världen.När jag läser Perfektion slår det mig hur mycket som har förändrats sedan tiotalet. Idealet har bytt riktning. Om tiotalets blick var riktad utåt är tjugotalets blick riktad inåt.Då köpte vi monsteror och lärde oss ta hand om dem.Nu har vi...blivit monsterorna själva.Från kurering till optimering. Det viktigaste man äger är den egna kroppen. Man ska vattna och beskära. Kanske är detta den sista anhalten innan en total motsats måste ske. För vart går man sedan?Det går inte att komma närmare än sina innersta organ.Perfektion finns här.
