Jag har läst Promenader i natten av Lina Wolff. Wolffs sjätte bok och den andra jag läser av henne. Jag har tidigare läst Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna (som du kan läsa vad jag tyckte om här). Promenader i natten är en novellsamling, kan man kanske säga. Om skrivande - vad skrivande gör med någon och hur det är att vara någon som skriver. En natt uppenbarar sig den romerska kejsaren Marcus Aurelius för Lina. Han visar sig vara hennes stränga skrivcoach. Han beordrar henne att inte skriva på fyrtio dagar, utan istället fokusera på drömmarna om nätterna. Klarar hon detta i 40 nätter kommer skrivkrampen släppa och skrivguden uppenbara sig. Vi som läsare får sedan följa med under dessa nätter i fyrtio kortare prosatexter. Den enda fysiska bok jag tagit med på min semester var en japansk, ganska svår bok från 1948. Det är en jättedålig idé om man reser med en treåring. Jag läste de första sidorna flera gånger. Sedan frågade jag Björn, som läst boken, varför kvinnan så fort kan byta kläder. "Kvinnan? det är tre kvinnor." svarade han.La därför ner det läsprojektet och valde istället en bland mina sparade i min ljud- och e-boksapp. Promenader i natten är en perfekt bok att läsa på semestern, eftersom kapitlen är mycket korta och språket underfundigt och enkelt. Under täcket på kvällen och under en handduk på solstolen har jag legat och fnissat. Lina Wolff har omedelbar komisk tajming. Romaner som innehåller drömstycken upplever jag ofta som forcerade och pseudo-djupa. Drömmarna ska förklara något som författaren inte lyckas få fram mellan karaktärerna. Lina Wolffs drömmar beter sig däremot precis som drömmar gör - skruvat, fragmentariskt och utan början eller slut. Och kanske är det just därför som dessa drömmar börjar prata med mig som läsare, för att författaren inte försöker trycka på mig något jag redan listat ut. Som skrivande människa är boken även mycket relaterbar. Jag fastnar särskilt för styckena om att våga ta plats med sin text. Det djupaste hål jag upplever i alla de ångestliknande faser man går igenom när man skriver en längre text är just den där frågan: Varför ska någon läsa just min text? Vilka andra historier tystar jag genom att breda ut mig?Svaret är egentligen ganska enkelt: skriver man så skriver man för sig själv. Det är ett rent egoistiskt arbete, drivet av något annat än förnuft. En skrivande människa skriver alltid, även när hon inte skriver. En skrivande människa producerar inte text för att ta plats, utan för att enkom existera. Och därför blir Promenader i natten, en bok om att inte skriva på fyrtio nätter, så lustfylld i sitt berättande. Jag tänker på skrivtekniken "free writing" som är en vanlig teknik för att kicka igång sitt skrivande exempelvis på morgonen i början av en arbetsdag. Man skriver utan att lyfta pennan från pappret eller redigera det som kommer ut. Målet är att komma åt ett mer spontant, ocensurerat flöde av tankar, typ som drömmar. Men till skillnad från free writing, där orden bara rinner ut oavsett om de blir läsbara eller inte, är Wolffs ord fulla av en sorts obrydd precision. Oavsett hur Wolff faktiskt arbetade med romanen känns den som ett spontant flöde - det gör Promenader i natten så imponerande komplex i sin enkelhet. Denna bok om skrivande, längtan & sex hade kunnat pågå i femhundra sidor till. När jag tänker efter hade jag nog kunnat läsa Promenader i natten hela året.Hade jag varit Lina Wolffs PR-person hade jag tvingat henne att starta en drömdagboksblogg - och blivit den bloggens mest hängivna fangirl. Blev sugen på att dra igång min egen drömdagbok igen.Promenader i natten finns här och här.
