Jag har läst Rebellerna av Lukas Moodysson. En bok som känns passande att skriva om idag på första maj.Moodysson är känd kanske framför allt som filmregissör, men han har också skrivit romaner, poesi, dramatik. Det här är den första roman jag läser av honom om man inte räknar Fucking Åmål, vars filmmanus gavs ut i bokform i slutet av nittiotalet. Mitt exemplar var minst sagt söndertummat.Rebellerna utkom för en månad sedan. Romanen utspelar sig under våren och sommaren 1968 och bygger på verkliga händelser. Tjugoettåriga Monica lever i en nedgången lägenhet med sin pojkvän och hans kompisar. När hon träffar konststudenten Tobias, full av liv och idéer, faller hon handlöst och introduceras snart för den revolutionära aktionsgruppen Rebellerna.Rebellerna dyrkar den kinesiske diktatorn Mao, menar att verklig frihet bara kan nås genom våld och ser sin egen väg som den enda möjliga. Först känns allt nytt, spännande och lustfullt för Monica, men leken övergår snart i blodigt allvar. För att citera Mao: Revolution är ingen tebjudning! Rebellerna är en roman som går i rasande takt framåt, jag sitter som på nålar.Vad kul det är när man får en bok i handen som är utläst 48 timmar senare. Rebellerna läste jag i lekparken, på lunchen, i sängen, på morgonen. Det är en förundrande liten berättelse, särskilt eftersom den till viss del är sann. Har ni sett tv-serien om Knutby med Aliette Opheim i huvudrollen som Kristi brud, får ni ungefär känslan av hur den här boken rör sig framåt. Monica blir allt mer uppslukad av Maos lära och stiger snabbt i rang. Våldet ökar, både inne i kollektivet och ute på gatan. Frihet före allt. Människor måste brytas ner för att kunna bli rena.Det är fascinerande att läsa om de “celler” som Rebellerna hade under 1968 runt om i Stockholm och Uppsala. Det var lägenheter som fungerade som slutna världar där gruppens ideologi blev den enda sanningen. Jag ryser när jag kommer till kapitlen om barncellerna. Det är kittlande med sekter och psykologisk nedbrytning för att man inte själv vet vem man skulle bli i ett sådant sammanhang. Är jag en sådan person? Har jag ett sektbeteende i mig? När gränserna långsamt förflyttas är det svårt att se exakt när förändringen sker. Och när man är tjugonågonting - eller tonåring som flera i gruppen är - är viljan så stark att man tror att ens egen eld faktiskt kan förändra världen. Jag minns min egen tonår och hur vildsint jag diskuterade feminism och politik, hur jag vägrade lyssna på andras tankar eftersom jag redan visste att de hade fel. Och om jag lyssnade var det bara för att vänta in dem och trycka till dem.Jag minns känslan av att läsa genusvetenskap, med Tiina Rosenberg som kursansvarig (underbar!). Hur magiskt det var att få vara i ett sammanhang där alla ville åt samma håll, tänkte på samma sätt. Det här var under en tid som offentlig feminism enbart var vita cool girls. Förhållningssättet var att kvinnor och män i grunden var exakt samma: allt handlade om social konstruktion. I en stor del av mitt vuxna liv var jag fullständigt övertygad om detta, blint. Jag minns tiotalets revolutionära anda. Hur den fungerade både som motor och bur. Som offentlig feminist var marken minerad. Hade du en åsikt gick den alltid att felsöka. Att göra rätt handlade nästan alltid om att man inte gjorde tillräckligt rätt. Det fanns såklart mycket fint under den här tiden också. Det svenska samhällets syn på feminism förändrades i grunden. Det var som en utbildning där många tvingades tänka längre än sin första impuls. Men det var också dränerande om man råkade vara någon med en plattform. Att förväntas uttala sig om allt - även det man egentligen inte hade kunskap om. Samtidigt leva med känslan av att man när som helst kunde ha sagt fel, missat något, trampat snett.Alla revolutionära tidsepoker måste följas av något annat. Vi lever i en betydligt mer opolitisk tid nu, åtminstone om man jämför med tiotalet. Tiotalets feministiska kamp blev till slut kidnappad av kapitalismen. Aversionen jag kände när fast fashion-kedjor började printa kvinnosymboler och feministiska slogans på t-shirts. Allt blev till sist en glatt yta.Det är också därför Rebellerna känns samtida trots att den utspelar sig 1968. Den handlar inte bara om Maoister i Stockholm, utan om tillhörighet. Vi har förstått något som alla andra har missat!Det finns en underbar scen när Rebellerna bokar möte hos den kinesiska ambassaden. De står där i sina arbetarkläder och blir mottagna av en grupp kineser i kostym i ett överdådigt rum.Rebellerna säger: Vi överlåter oss till er. Vi vill gå med i ert parti.Och kineserna blir förvirrade. De förstår inte vad de menar.Då slår Rebellerna sönder deras vaser, spottar på deras dyra mattor och skriker: We are now the true representatives! We are the true members of the Communist Party of China!Ibland kan jag tänka att revolutionen bara är en kapitalistisk lögn riktad mot arbetarklassen. Om människor tror att kampen kan föras på marknivå kan maktens män fortsätta ostört långt ovanför dem. Revolutionen kom aldrig 1968. Kapitalismen står kvar. Men jag vet också att den unga vänsterns idéer förändrade synen på hur människor kan leva, hur kvinnor kan leva. Och det lever kvar i deras barn och barnbarn.På samma sätt som vi förändrade något under tiotalet. Det finns ett före och efter #MeToo. Det finns ett före och efter i hur vi talar om feminism i det stora hela. Eller för att citera Mao: En enda gnista kan tända en präriebrandRebellerna av Lukas Moodysson finns här.
