Jag har läst en feel-good! Emma Hambergs senaste självbiografiska Resten av allt är vårt. En kärleksroman om att hitta en ny person efter en skilsmässa. Jag hade läst en del om Resten av allt är vårt sedan innan, och då framförallt om den sjukdom som drabbade Emma Hambergs man Agi. Han insjuknade i en lunginflammation, hamnade på sjukhus i ett halvår och blev sen aldrig återställd. DN gjorde bland annat ett långt reportage om det hela. Jag trodde därför att boken skulle handla om denna sjukdomsresa. Men icke. Den berörs i en kort sammanfattning i det första kapitlet när skilsmässopappren skrivs på och sen blickar boken aldrig tillbaka. Boken handlar om Emma som snart fyller 46 och bor på Bellmansgatan (min favoritgata i Sthlm förövrigt) med sina tre döttrar. Vi får följa henne under ett år som nysingel. Det är hemmafester, tinder, cykelturer och rödpang med bästisar och södermalmsromantik. Mitt i allt träffar hon Patrick, också nyskild. En gång på åttiotalet när dom var tonåringar tillbringade dom en dag i Paris och Emmas dagbok brann. Och så plötsligt finns han igen i hennes liv 30 år senare. Men som vi alla vet är kärlek en snårig väg, kanske särskilt om man bär på en del bagage. Eller som Emma och Patrick beskriver det - oreda i besticklådan. Jag lyssnade på den här boken och det är Emma Hamberg själv som läser in den. I drygt två veckor promenerade jag omkring med henne i öronen och pulsen gick alltid ner då. Emma Hamberg är _så_ mysig. Boken är kantad av många och långa sms mellan Emma och Patrick som stundtals är ganska cringe. Men liksom, inte på ett dåligt sätt egentligen? Det är mer som att man gläntar till något privat. Jag började bläddra i min egen sms-inkorg och insåg att man är ju sådär, när man ska hålla på och imponera på nån och har sin egen hemliga värld. Förälskade personer är störiga. På ett sätt är detta den stabilare versionen av Det är något som inte stämmer (om vi tänker bort otrohetsbiten). Emma är nyskild och har uppenbart haft en slitig skilsmässa. Det är november, hon dejtar en snubbe som är velig (och orimlig ibland!!) och hon har en deadline på en bok som inte vill bli skriven. Trots det är Resten av allt är vårt kantad av mys, snöflingor i håret, tokighet och inte en enda person verkar frysa nån gång. Tänk om alla människor fann sin inre Emma. Pepp och klacksparkig och positiv till och med i storm. Livsbejakande och redig. Jag tappade nog bort min egen inre Emma mer eller mindre helt under årskiftet 2016/2017, och har egentligen inte riktigt hittat fram till henne igen sedan dess. Men när jag läser boken hör jag henne ropa. Vi får se om jag tar henne i handen. ▽ Resten av allt är vårt finns här och här.
