Jag har läst Samlade verk av Lydia Sandgren. En debut på 700 sidor som utkom tidigare i år. Att man ger ut sin första roman och den heter Samlade verk och är tjock som en större tax är ju bara det imponerande i sig. Boken handlar om förläggaren Martin Berg som snart ska fylla femtio år. Läsaren får följa hans liv från tidigt åttiotal och framåt. Hans livsberättelse centrerar kring två personer - Cecilia: hans första stora kärlek och mamman till Martins barn. När Cecilia är 35 försvinner hon plötsligt spårlöst och allt hon lämnar efter sig är ett kort brev. Och Gustav: Martins bästa vän sedan gymnasiet, erkänd konstnär som ska ställa ut sina samlade verk i Göteborg lagom till Martins femtioårsdag. Vi får parallellt följa Rakel, Martins tjugofyraåriga dotter som kommer över en tysk roman där huvudkaraktärens kärleksintresse påminner om hennes försvunna mamma Cecilia. Boken utspelar sig i Göteborg. Som nybliven Göteborgshängare kände jag mig mycket tacksam att jag hängt på samtliga av karaktärernas stammishak! Så mysigt när man kan bygga fram kartor och gator och interiörer i sitt huvud. Karaktärerna hänger även en hel del i Berlin, Paris och Antibes. Mys mys. Det här är en helgjuten historia. Den sitter som en smäck. Trots sina 700 sidor känns inget för utbroderat, inget onödigt. Den är detaljrik i sina scener och samtidigt omfångsrik i resan framåt genom karaktärernas liv. Referenserna och kunskaperna som Martin och hans gäng slänger sig med sträcker sig från musik till konst, politik, filosofi, matematik. Samlade verk utspelar sig under åttiotalet, en tid jag själv inte minns, vilket författaren inte heller gör eftersom vi är (ungefär) lika gamla. Researcharbetet måste varit så enormt för det strösslas av beskrivningar av tidstypiska klädesplagg, cigarettmärken, uttryck och restauranger. Samtidigt är det förstås svårt för mig att veta om hon har helt rätt i sina beskrivningar eller inte. Men det är en roman, så jag vet inte heller om det gör nåt alls? Livet som intellektuell struggling tjugonånting är romantiserande, men det får det vara. Precis som Hemingways skildringar av sitt tjugotal i Paris har Göteborgs åttiotal samma nostalgiska skimmer över sig. Wow va kul att Lydia Sandgren numera finns! Jag läser som ni vet mycket svenskt och nyutgivet och det här är verkligen nåt eget. Det är en stor berättelse från start till slut, som en fängslande långfilm med många lager, utmejslade karaktärer och ett mysterium laddat med sorg, svek och längtan. Samlade verk får mig att tänka på böcker som Donna Tartts Steglistan och Claire Messuds Kejsarens Barn. Fortsätter Lydia Sandgrens författarskap såhär kommer hon ju helt klart ingå i Sveriges litterära kanon. Boken finns här och här.
