Jag har läst tre böcker den senaste veckan och detta är den tredje. Men det finns ingen anledning att skriva om dom i sin läsordning när den här gjorde så stort intryck på mig. Jag vill berätta om den nu! Jag vet inte varför jag väntade så länge med att läsa Se på oss nu, den har stått i min bokhylla i flera månader trots att Geirs roman innan denna, Berättelse om ett äktenskap, var den enskilt bästa bok jag läste 2017. Eller jag vet kanske visst varför, det var för att bokpodden Mellan Raderna (toppenpodd), recenserade den så rejält ner i fotknölarna på grund av en scen som sker i det första kapitlet, där den äldre manlige huvudkaraktären hjälper en ung kvinna med sin mjölkstockning och går igång på det. Att det är tröttsamt med ännu en historia med äldre man möter yngre kvinna och tycke uppstår. Men jag tänker att bara för att man är strukturellt emot något betyder det ju inte att historien inte ska berättas, eller att det gör den automatiskt dålig. Man får inte blanda ihop politiska åsikter med scener i romaner, vi måste i det skönlitterära också kunna vara lika sunkiga och fula som verkligheten är. Jag tror heller inte att vi har skrivit färdigt om någonting än. Alla historier om relationer är unika, den sista kärlekshistorien kommer aldrig att skrivas, hur träig den än kan tyckas vara i sin grundidé. Geirs förra roman Berättelse om ett äktenskap handlade om att bli lämnad, Se på oss nu, handlar om att lämna. Hans och Ingunn har varit gifta i 14 år. Så träffar Hans Harriet på ett bröllop och allt vänds upp och ner. Han måste bara träffa Harriet igen, och allt han tidigare levt i - sitt äktenskap och livet dom byggt upp ihop - ter sig plötsligt meningslöst och ointressant. Nu finns bara Harriet. Vi får i strax över 300 sidor följa den förvirrat sorgliga känslokampen mellan tre individer. Jag kunde inte läsa mer än fem, tio sidor i taget för att jag tyckte att romanen var så jobbig. Den gick rakt in i mig. Den vek inte för något och var hänsynslös i sitt berättande. Att bli bedragen är att se någon förloras mitt framför en och det finns inget man kan göra, det finns inga knep. Geir beskriver maktlösheten som en olycklig förälskelse, en väldigt on point beskrivning. Man våndas och längtar efter någon som man bor med. Och längtan sväller till en ilska som driver personen ännu längre ifrån en. Tycker Geir Gulliksen skildrar så bra hur gränsen vad man är villig att gå med på och står ut med hela tiden förskjuts. Att man hamnar längre och längre bort från sin egen kärna och att man snart är så desperat att man går med på vad som helst bara personen stannar. Det är svårt att läsa såna här böcker tycker jag, men livsviktigt också, för att det där svindlande man aldrig vågar tänka ska få fack i huvudet att vila i. Det är sorgligt att det inte finns något sätt att kunna lita på någon för alltid. Alla gör alltid, precis, som dom vill. ▷ Boken finns här och här. ▽ Och här är mitt inlägg om Berättelse om ett äktenskap.
