Jag har läst Shuggie Bain av Douglas Stuart. En debutroman som fick The Booker Prize förra året, vilket motsvarar Storbritanniens Augustpriset. Romanen har jämförts med Hanya Yanagiharas Ett litet liv och Washington Post beskrev Shuggie Bain "som ett mästerverk". Boken refuserades 44 gånger (!) innan den till sist gavs ut och blev Storbritanniens kanske mest omskrivna bok förra året. Boken handlar om Shuggie Bain, en ung pojke som växer upp i utkanterna av Glasgow. Det är tidigt åttiotal, kolgruvan som höll staden vid liv är nedlagd, männen arbetslösa, kvinnorna olyckliga, barnen många. Shuggies mamma Agnes är ensamstående med tre barn och öppnar dagens första öl redan vid sängkanten. Agnes maskerar misären i pälskappor, höggklackat och rött läppstift med det driver familjen bara längre bort från stadens invånare och den jantelag som råder. Shuggie försöker på det hoppfulla barnets vis hålla ihop familjen genom att se efter sin mamma och gömma pengar på nya platser i huset för att de ska ha råd med mat. Men världen är grå och kall och svår och hård och varje dag ett krig. Shuggie Bain är en roman med en dramaturgisk kurva som går spikrakt neråt. Shuggies mammas eskalerande alkoholism spetskantas med ett nedgånget, utfattigt Skottland, nyfikna grannar som aldrig vill väl, en hotfull fader som hägrar i bakgrunden och syskon som inte ser varandra. Men trots det lyckas Stuart fylla romanen med små, försiktiga strimmor av hopp. Det universum som Shuggie lever i är trots allt hans liv och han lever och han älskar sin mamma. Till skillnad från Sockerormen av Karin Smirnoff som jag recenserade förra veckan och kände att misären mest blev kaka på kaka, är Shuggie Bain ett exempel på ett hantverk som lyckas med att just allt är totalt skit, men utan att berättelsen drunknar i det. Det här är ett klassiskt romanbygge, en berättelse som tuffar igång och leder med stadig hand läsaren framåt genom trasiga människoöden och smutsiga tekoppar fyllda med vodka. Douglas Stuart beskriver ett liv så detaljrikt och ömsint att jag ser allting framför mig likt en film: de slitna möbler, de spruckna blodkärlens i hans mammas ansikte och ett upp-och-nervänt kylskåp på en bakgård en varm sommar som de fyller med vatten att svalka sig i en av få bra dagar. En debut som är svår att förstå att det just är en debut och som alldeles säkert kommer bli läst av många, en lång tid framöver. Om inte annat för den precisa historiska skärvan av ett Skottland tidigt åttiotal, en industristad i upplösning och människornas kamp för daglig överlevnad. Boken finns här och här. (stark pluspoäng för riktigt bra svensk översättning!)
