När jag i höstas i godan ro skulle läsa om säsongens boknyheter hajade jag till när jag kom till Mats Strandbergs Slutet. Romanen är en preapokalyptisk historia där en komet ska träffa jorden om trettio dagar. Vi får följa två tonåringar under en nedräkning. Om en månad är alla borta. Nu till det konstiga: 2015 skrev jag en bok som handlade om en tjej som hette Matilda. 30 dagar innan jorden går under blir hon lämnad. Hon har nu 30 dagar på sig att komma över honom, hennes bästa kompis tar henne under sina vingar och tillsammans bestämmer de sig för att maxa tiden tills kometen är där. Jag tyckte att det kunde finnas något fint i att vända ut och in på ett brustet hjärta. För det känns ju så, när man blir lämnad. Som att jorden ska gå under. Tänk om den då faktiskt gjorde det. Tänk om det faktiskt var bråttom att hitta sig själv, för snart fanns man inte mer. Jag skrev ett första utkast på den här bokidén under ett år, mellan 2014 och 2015. Jag lät karaktärerna trampa omkring i ett förfallande Stockholm där saker ändå funkade någorlunda. Barer var öppna (men priserna var förhandlingsbara och röka kunde man göra inomhus), Matilda skrev sin sluttenta och jobbade natt på Pressbyrån (för att sammanhang håller en ihop) och sakta men säkert blev hon helare medan saker förföll runt omkring dem. I alla fall. Den här boken blev inte bra. På pappret var den ju det. Liksom, jag gillade verkligen idén. Men jag fick inte alls de där övernaturliga delarna att flyga. Min förläggare föreslog till sist att jag skulle lyfta bort allt om undergången, hitta en ny grundhistoria men behålla karaktärerna och deras panikartade känslor. Så jag gjorde det. Och skrev en ny bok, men med samma karaktärer. Och ett och ett halvt år senare kom min andra roman Allt som blir kvar ut. Därför var jag MKT taggad på att läsa Mats Strandbergs Slutet. Att idéerna är liknande är egentligen inte så konstigt tänker jag. Detta hände ofta när jag jobbade i reklambranschen, att det kom ut kampanjer som var på pricken något man själv jobbat fram och därför var tvungen att komma på en ny idé. När man lever i samma värld, är i nära åldrar och rör sig på samma platser händer sånt här. Idéer kan alla ha nämligen. Det intressanta är dom som fullföljer dem. Jag vill också verkligen markera att jag verkligen inte jämför mitt romanutkast med Slutet på något sätt, gudars skymning. Det är bara en knäpp tillfällighet som jag tyckte kunde vara rolig att berätta om ☺️ Slutet handlar om sjuttonåriga Simon som blir lämnad av sin flickvän Tilda strax efter att världen fått reda på kometen. Tilda vill spåra ur, leva till max de här sista veckorna. Simon följer henne på avstånd på festerna, ser hur hon hånglar med andra och stoppar i sig olika knark. Parallellt med Simon följer vi Lucinda, Tildas cancersjuka bästis. Lucinda skriver om hur hon, som haft en dödsdiagnos ensam, plötsligt delar den med alla. Känner hon kanske tacksamhet över det? Får man det? En dag försvinner Tilda och på det sättet korsas också Simons och Lucindas vägar. Tillsammans vill de lösa mysteriet om Tilda innan det är försent. Slutet är en tjock historia på över femhundra sidor, men jag läste ut den på fyra dagar. Hade med mig den överallt för jag ville helt enkelt verkligen veta hur det skulle gå. Målgruppen är en lite yngre, skulle tippa på kanske 11-16 år? Den är mysspännande och lättläst. Är man en person som känner att man vill läsa mer och behöver någonting enkelt men bladvändigt att kicka igång det med är Slutet helt perfekt. Jag fick en fråga på instagram om man vågar läsa den om redan har ångest över klimat, krig och förödelse, och det tycker jag absolut. Det här snarare en bok som håller dig i handen istället för tvärtom. En bok som jag tror alldeles säkert skulle öppna upp samtal i högstadieklassrum och också skulle kunna fungera som två slags stadiga ben i en ung människas virrvarr av tankar i såna här slags frågor. Boken finns här och här.
