Jag har läst Sniglar & Snö av Agneta Pleijel, den tredje delen i Agneta Pleijels självbiografiska romantrilogi. Jag har inte läst de andra två och jag skulle säga att det inte är nödvändigt att göra för att läsa Sniglar och Snö. Däremot är jag desto mer intresserad av att göra det efter att ha slagit igen den här. Agneta Pleijel är en av Sveriges största samtida författare med ett tjugotal romaner i bagaget. Hon debuterade 1970 efter att ha sagt upp sig som Kulturchef på Aftonbladet.Sniglar & Snö börjar när Pleijel är 28 år och precis blivit anställd på Aftonbladets kulturredaktion, den slutar i nutid. Pleijel skriver både i jagform och tredje person. Det äldre jaget kommenterar det yngre ”hon:et”. Men ju närmare de når varandra både tidsmässigt och själsligt blir jagformen starkare. Det är ett grepp som verkligen funkar, som om både författaren och läsaren står vid sidan av ser på när den unga Agneta Pleijel kastar sig ut i livet. Det här är också en Stockholmsskildring. De rökiga dagstidningslokalerna i de nu rivna Klarakvarteren, Pleijel som skyndar till tunnelbanan för att inte komma hem försent till radhuset i Farsta. Tantos höghus som hon sedan tillbringar en stor del av sitt vuxna liv i, Stockholms talldränkta skärgård och barer längs med Hornsgatan.Vi följer en kulturell intellektuell elit, där stora namn Tomas Tranströmer, Birgitta Trotzig och PO Enquist utbyter kärleksråd och delar pavor i hennes kök.Jag läser namedroppingen, jobben, resorna, bostäderna som tidsmarkörer, som en struktur för Pleijel att modellera fram den här boken som framförallt pågår inuti Agneta Pleijel. Ett långt liv som bestått av ett sökande, att hitta sin hjärtas plats på jorden, både nära en annan människa men också i relation till planeten i sig själv. Och i sitt eget skrivande. Sigge Eklund sa en gång i ett avsnitt av Alex & Sigge att människans mening är att fungera som vessels för de celler som vi förflyttar och förfinar genom århundranden och årtusenden. Vi är alla bara beståndsdelar som varit beståndsdelar i andra. Och som Agneta Pleijel skriver, beståndsdelar som efter vår död kommer ingå i nya varelser.En dag ska vi dö och alla andra dagar ska vi inte det. När boken nått sitt slut är Agneta Pleijel 83 år och de som inte längre finns i livet är lika levande för henne som de som fortfarande är på jorden. Det är svårt och konstigt att leva, man blir sjuk av kärlek och saknad och hinner aldrig tillräckligt. Men det är också att koka upp potatis. "En nanosekund i evigheten"Sniglar & Snö finns här
