Jag har läst Sockerormen av Karin Smirnoff. Det här är Smirnoffs fjärde roman och den första fristående efter den hyllade trilogin om Jaana. Om Jaana-böckerna skrev jag förra året att de var en av de större läsupplevelser jag hade under tiotalet. Otroliga var dom. Den här gången tar Karin Smirnoff klivet ut ur Västerbotten och berättar om en liten värld i ett bostadsområde i Södertälje. Boken handlar om Agnes som växer upp med en mamma som inte är som alla andra mammor. Anitamamman, som Agnes kallar henne, glömmer bort att ge Agnes mat, låser in henne på rummet och klär henne i konstiga maskeradkläder. Agnes skaffar råttkompisar och gömmer brödsmulor i örngottet. Men Agnes har en hemlighet. Hon är ett "underbarn": hon dras till pianot som tronar i vardagsrummet och kan spela redan som tvååring. På så vis räddas Agnes in i musiken tillsammans med två andra underbarn av musikläraren Frank Leide. De bildar en orkester som turnerar runt i landet. Men fastän Leide är så mycket snällare än Anitamamman är han kanske för snäll, för kramig, tar sig för stora friheter mot sina elever. Jag älskade böckerna om Jaana. Jag grät, inspirerades och uppslukades av dem. Karin Smirnoffs språk var något helt nytt och det la sig så fint inuti den kantiga men kärlekstörstande Jaana och i det karga norrländska landskapet. Därför gick jag in i Sockerormen med ett öppet sinne och som redan Smirnoff-frälst. Men oj vad jag fick kämpa mig genom denna trassliga roman. Det var som att orden slog knut på sig själva. Jag förstår att det måste vara svårt och ångestdrivande att gå vidare med en ny berättelse efter en så hyllad trilogi. Men varför så bråttom, vill jag fråga Karin då. Ingen kräver en ny bok på så kort tid. Sockerormen rör sig mellan verklighet och dröm. Agnes pratar med vilda djur och spelar pianostycken innan hon börjat gå. Och det kan förstås vara fint, när världar flyter ihop, precis som det kan göra hos barn. Särskilt barn som kanske inte trivs i verkligheten. Men istället blir jag förvirrad, förstår inte romanens riktning och ibland kännns Sockerormen mer som ett harvande konstprojekt istället för en skönlitterär berättelse. Och sedan allt det deppiga som staplas på varandra. Misshandel och svält, dåliga familjeförhållanden, fattigdom och pedofili. Det blir tyvärr mer som ett slags uppradande än något som griper tag. Jag vill närmare in i den komplicerade och destruktiva relation som sker hemma mellan Agnes och Anitamamman. Istället kommer musikläraren indundrandes mellan boksidorna och jag kan aldrig vila i berättelsen - för den har inte bestämt sig för vad den vill berätta. Alltihop kanske någon vill svara, och det kan fungera ibland, men här tycker jag det leder till just ingenting. Har ni missat Karin Smirnoffs tidigare böcker rekommenderar jag dem med hela mitt hjärta. Och så hoppas jag på nästa bok istället. Fler blogginlägg om Karin Smirnoff: Jag for ner till bror. Vi for upp med mor. Sen for jag hem.
