Jag har läst Stacken av Annika Norlin. Annika Norlins romandebut, nominerad till Sveriges Radios romanpris 2024. Hon är artist också va? sa Björn. Skojar du, sa jag.Vadå skojar du, sa han.DU ÄR RÄTT UNG JAG ÄR ÄLDRE ÄN DU MEN DU RÖKER SÅ JAG SKULLE SÄGA ATT VI ÄR PLUS MINUS NOLL, sa jag.Aldrig hört, sa han.Sjukaste jag hört. Stacken handlar om trettiotvååriga Emelie som väljer att fly staden efter att ha blivit utbränd. Hon flyr stan bokstavligt alltså, flyttar in i ett tält i skogen och slutar träffa folk. Veckorna går och hon blir mer och mer tillfreds med tystnaden och det spartanska. En dag upptäcker hon en grupp människor nere vid vattnet. Gruppen beter sig märkligt och Emelie börjar följa dom på håll. De verkar också bo i skogen. När hon får närkontakt med den yngsta av dem blir inget mer detsamma. I Stacken följer vi förutom Emelie de sju gruppmedlemmar som Emelie möter. De ingår i ett sektliknande hippiekollektiv utan kontakt med omvärlden. Men innan det var de helt andra. I Stacken följer vi varje karaktärs resa fram till steget att lämna samhället. Det är den stora kärnan i den här romanen: naturen och människans förhållande till naturen. Om myror, björnar, trollsländor och granar. Jag läser ganska många svenska författare som kommer norrifrån. De har alla en sak gemensamt och det är just skogen. Den nära kopplingen till skogen, hur den låter och luktar. Det här är bilder som jag tycker är trevligt att läsa om, men som jag får känslan att andra känner sig hemmastadda i på ett sätt jag inte alls gör. Jag är uppväxt mitt i stan och var ett barn som hatade att vara utomhus. Det har gått perioder i mitt vuxna liv då jag inte gått i en skog på flera år. Jag läser naturbeskrivningar lite på samma sätt som när jag läser romaner från länder långt bort med andra seder och traditioner.Min närmaste naturupplevelse på sista tiden är spindeln i hörnet av källaren där vi ställer vår barnvagn. Jag har aldrig sett den fånga något i nätet. Den bara sitter där i mörkret och fortsätter leva, månad efter månad. Varje dag när jag kommer för att låsa upp barnvagnen kryper den ut ur gömställsgropen den byggt i sitt nät och reser sig mot mina fingrar. I början funderade jag på att döda den. Nu känns det märkligt. Vi har blivit grannar. Vi gillar inte varandra, men vi är grannar. Annika Norlins roman Stacken är en kärleksförklaring till skogen och det är väl fint och så. Men framförallt är det här är en spännande roman. Uppfriskande spännande! Stacken myllrar av trådar som tillsammans binder en elegant väv. Det i kombination med Annika Norlins språkkänsla som är självklar, både i dialoger och hur hon hoppar mellan karaktärers inre röster. Ska du läsa nåt alls just nu, läs den här. Stacken finns här och här.
