Jag har läst Supper Club av Lara Williams. Lara Williams är brittisk, Super Club utkom 2019 och vann The Guardians stora romanpris samma år. Det är Williams debutroman och såvitt jag vet finns den inte översatt till svenska. Supper Club handlar om tjugonioåriga Roberta som letat efter sin plats i universum hela livet. Hon har alltid känt att hon inte riktigt passat in, att "hennes personer" ännu inte dykt upp. Tills hon träffar Stevie. Deras vänskap slår ner som en våldsam förälskelse. De jobbar ihop, bor ihop, sover ihop. Robertas intresse är matlagning och varje kväll lagar hon något nytt till Stevie. Ur deras vänskap kläcks idén om en Supper Club: en laglös matklubb. En slags fight club, bara för kvinnor.Medlemmarna handplockas, maten dumpstras, Roberta skriver recepten. De träffas efter solnedgång och tillbringar timmarna fram till soluppgång med att äta som djur, dansa som om det vore den sista natten på jorden, slåss, hångla, trippa. Klubben växer, middagarna blir explosivare, de behöver större lokaler, bättre kök! Snart börjar de bryta sig in i i restaurangkök och gallerior som de efter sina kvällar lämnar i ett dekadent kaos. Supper Club skildrar flera ämnen: trauman, ensamhet, utanförskap och längtan. Dysfunktionella relationer - både ur ett romantiskt, vänskapligt och ett familjeperspektiv. Beroende på vem man är och vad man själv varit med om i livet fastnar säkert olika saker när man läser. Romanen rör sig mellan recept på löksoppor och soufflér, Robertas collegetid som utstött och hennes stegrande vänskap med Stevie. Klubbmedlemmarnas relation till mat har varit uppfuckad så länge de kan minnas. Men i klubben expanderar de tillsammans & tar plats som en feministisk handling. Det är så dramaturgiskt snyggt orkestrerat, ett helt njutbart romanrecept. För mig fastnar Robertas relation med Stevie. Att vara någons bästa vän, någons bästis.Flera gånger i livet har jag hamnat i det där: vänskapsrelationer där man uppslukas av varandra. Det är febrigt och underbart att tillhöra varandra på ett ickeromantiskt vis. Jag tycker Williams beskriver det så bra i boken, hur Roberta och Stevie synkroniserar sina liv helt okommenterat. Det finns ingen annan väg framåt, deras livslinjer måste gå parallellt. Och hur sådana relationer inte sällan blir toxiska för att man formats till en enda enhet som inte längre går att separera. Men framförallt älskar jag Supper Club-klubben och dess medlemmar. Jag älskar delarna av planering inför nästa möte och sedan kvällarna som vältrar sig i dekadens. Mdma och rödbetsrisotto, tallrikar som kastas i golvet, pitabröd med feta som slits itu med tänderna. Supper Club är en bok om ett matriarkat i en patriarkal värld, ett safe space att få glömma en stund och slaget i ansiktet när gryningen kommer och verkligheten måste mötas återigen. Och det är så sinnessjukt välskrivet, jag tänker när jag läser att Williams språk är det enda jag vill vara i.Supper Club finns här och här.
