Jag har läst Systrarna av Jonas Hassen Khemiri. Utkom tidigare i höstas, Augustprisnominerad, en bjässe på 721 sidor. Systrarna handlar om tre systrar: Ina, Evelyn och Antastasia. Berättelsen inleds på en nyårsfest under millenieskiftet och slutar i nutid. Redan på den första sidan förstår vi att de tre systrarna är mycket olika. Ina är tillrättalagd, Evelyn förförisk och Anastasia explosiv. Men de har en sak gemensamt: en förbannelse vilar över deras huvuden. Sedan de var små har deras mamma hamrat in att de är cursed och måste därför vara mycket försiktiga i livet. Vi följer systrarna i tjugotre år, ibland tillsammans, ibland en och en. Kärlekshistorier, trauman, missbruk & resor över kontinenter. Parallellt följer vi också Jonas, författaren själv. Han växer upp i samma kvarter som systrarna och ju närmare vi når nutid knyts Jonas och systrarnas livsöden samman. Är det Jonas som kan vara nyckeln till att bryta systrarnas förbannelse? Är Jonas Hassen Khemiri en av vår tids största svenska författare? Att läsa honom är som att hänga med någon man tycker mycket om. Det finns inga pinsamma tystnader, inga onödiga ord. Texten flyter sömlöst, man rör sig hinderfritt framåt i berättandet. Som utdraget ovan, det är så elegant konstruerat, jag vill trycka det på en tröja. Vad som gör Systrarna särskilt intressant är att det delvis är en självbiografi. Inte uttalat, men det är uppenbart att de partierna som handlar om Jonas själv är till stor del sanna. Hur märks det undrar ni, jo, det märks framförallt på hur hur mycket starkare de delarna är än berättelsen om de tre systrarna. I Jonas är jag uppslukad. Hans förhållande till sin pappa, sin mamma, sina bröder, sina kärlekar. I Jonas växer ett sårigt utlämnande porträtt fram som är spännnade oavett om han är tolv år på en basketplan eller tjugofem år på roadtrip i Tunisien med sin far. Medan, när det handlar om systrarna, upplever jag att jag inte kommer ända in. Deras olika "alter-egon" - den vackra, den praktiska och den oberäkenliga - blir ibland för generaliserande. Kanske är det för att jag aldrig får krokar in varför systrarna är på det sättet de är. Systrarna är ett mysterium för Jonas, och när jag stänger boken efter 721 sidor, fortfarande något av ett mysterium även för mig. Trots detta är det här helt klart en av årets bästa läsupplevelser. Jag älskar hur Jonas ibland har meningar som fortsätter över flera sidor, hur han blandar engelska och svenska och hur han skriver in sig själv i berättelsen. När Jonas och Evelyn springer genom ett trångt publikhav under Vattenfestivalen 1993 för att få en skymt av de nya Jas-planen som till allas förvåning och skräck störtar och krashar på Långholmen flätas verklighet och fiktion ihop på ett sätt som får mig att tänka att sagor existerar inte isolerat, de är alltid ankrade i verkligheten och det är det som gör dem så fantastiska. Systrarna finns här och här. Annat jag skrivit om Jonas Hassen Khemiri:Allt jag inte minns.
