Jag har läst The End of the Story av Lydia Davis. Jag hittade den inne på bokhandeln Hedengrens när jag planlöst sökte efter något på engelska, efter att jag läst ut Supper Club. Fastnade för omslaget, sedan titeln, sedan de strösslade recensionshyllningarna. Jag har läst flera vinnare av Man Booker Prize och tyckt om dem. Utifrån baksidetexten förstod jag att det var en renodlad kärleksroman. Något för mig.Jag läste hela romanen och trodde att det var en bok från 2013, eftersom det stod på framsidan att den vunnit ett pris då. Vissa saker förvirrade mig, de kände så daterade? Det är märkligt i efterhand att jag inte gjorde en googling. Vill berätta för er nu att boken vann inget pris 2013, det var författaren som gjorde. End of the Story gavs ut tjugo år tidigare. Och romanen i sig själv, utspelar sig drygt tjugo år innan dess, på mitten av sjuttiotalet får man anta. The End of the Story handlar om en namnlös huvudkaraktär (som vi kan anta är författaren själv) och sorgen över en stor kärlek hon förlorat. Själva romangrepper är intressant: vi följer författaren som försöker skriva romanen och hur svårt det är för henne att minnas. I fragmentariska och stundtals vaga stycken hopfogas en kärlekshistoria som pågått under bara några månader. En ung man möter en tretton år äldre kvinna på en fest och deras möte ska förändra henne från grunden. Hans existens ska eka kvar i henne för alltid. Och därför måste boken skrivas. För hennes egen desperations skull. För att försöka sätta punkt. För att få ett slut på historien, the end of the story. Min första roman Det handlar om dig är även den en renodlad kärlekshistoria med ickenamngivna karaktärer. Det man skriver själv, är med största sannolikhet det man också tycker om att läsa. Det är klaustrofobiskt när en berättelse bara lever i en riktning, och nog inte för alla. Men jag tycker mycket om det krympta berättandet för så fungerar också kärleken. Speciellt den olyckliga. Ingenting annat är betydelsefullt om det inte kan kopplas ihop med den man älskar. En gång i tiden, 2012, var jag precis som huvudkaraktären i denna bok desperat efter att försöka minnas en kärlek jag förlorat. Nu fanns ingen framtid, bara dåtid. Vem skulle komma ihåg allt det vackra och allt det fula som hänt mellan oss om inte jag? Det fanns ingen annan. Jag upplevde att det var bara jag som hade denna uppgift och att uppgiften var mycket viktig. Jag skrev i bloggen på frågan om jag var över honom att hur ska jag ha tid att glömma honom när jag måste samla ihop allt vi varit med om? Alla minnen måste katalogiseras, skrivas ner, gå till historien.Nu, elva år senare, vet jag att det inte fungerar så. Man glömmer till slut, vare sig man vill eller inte. Man minns inga tydliga konversationer, man minns inte hans doft, eller hur man sov intill varandra. Det går inte att spara, fastän man försöker. Men så ibland dyker personen upp i ens dröm om natten helt skarpt. Alla dragen kvar, rösten, skrattet. När man vaknar förstår man att någonstans i huvudet finns det ett arkiverat dokument. Det är bara inte nödvändig information längre.The End of the Story är en bok om att bearbeta ett förhållande. Fester och miljöer och samtal återkommer i olika former, de modelleras som lera för att hon ska hitta den version som är sannast verkligheten. Det är ett fint grepp, men det är också att grepp som jag ibland - även om jag förstår att det är poängen - upplever som malande. Bristen på tydlighet gör att romanen känns avståndstagande, som att hon inte vågar ända in. Men man skulle också kunna handskas med den här boken lite som en poesisamling. Kanske är den inte meningen att läsas från pärm till pärm på ett par dagar, utan ha vid sitt nattduksbord under några månader och precis som huvudkaraktären själv försöka minnas vad han hade på sig på den där festen, hur han närmade sig henne, vad han sa, om han kom själv eller med vänner, om de delade på en öl eller köpte varsin, om han rörde vid henne med avsikt eller omedvetet.The End of the Story, som är Lydia Davis första och enda roman, finns här och här.
