Läst en bok igen. Jonas Gardells senaste, en bjässe på 550 sidor som handlar om hans mamma. Om vi backar bandet vill jag först säga att Jonas Gardell är en av mina favoritförfattare. Han skriver med en sån fin svärta och när jag tonåring skrev jag ut citat ur hans böcker och klistrade upp på mina väggar. Boken börjar med att Jonas Gardell dör i en bilolycka. En ej namngiven skribent bestämmer sig då för att berätta hans livshistoria. Hen inser snart att huvudrollen i den här historien är kanske inte Jonas utan Ingegärd, Jonas mamma. En kvinna med mantrat "jag måste vara fri!". Som har planer att bo över hela världen, skriva doktorsavhandlingar och leva life. Men som på något vis hamnar i en hemmafruroll med fyra barn. En sommardag när familjen är påväg till landstället på Kosteröarna och bara ska stanna lite på vägen i Enköping och fika, så går pappa Bertil ut ur bilen, försvinner iväg mellan husen och kommer aldrig mer tillbaka. "Han ska bara på ett möte" säger Ingegärd. En lögn inför barnen som dom sedan lär sig att upprepa som ett mantra inför andra. För värre är det att skylta med skammen att någon bara kan ställa sig upp och gå. Och lögnen om mötet i Enköping växer till en hel sommar med jobb på annan plats, som växer till en längre jobbresa utomlands. Och en dag får Ingegärd ett samtal hem att han vill skiljas. Det här är en sorglig bok, men också med många inslag av små knasiga roliga historier. Om att växa upp med en envis, väldigt kristen, mamma som till slut blir dement. Om ett liv som inte alltid blir som det var tänkt, men vems liv blir det egentligen. Faktiskt. Jag varvade med att både läsa och lyssna på den, vilket jag verkligen kan rekommendera. Jonas Gardell läser in den och man hamnar i hans röst och tonlägen när man sedan själv läser vidare. En kärleksförklaring till mammor, det finaste vi har faktiskt. För vad spelar det för roll om någon har trasiga skor, en kjol ihopsatt med säkerhetsnålar och plockar klistermärken från gatan om det är en mamma? Finns här och här.
