Jag har läst Sara Meidells Ut ur min kropp. En självbiografisk berättelse om att ha levt hela sitt liv med anorexi och ätstörningar.Eftersom det är ett känsligt ämne vill jag börja med att understryka två saker i början detta inlägg: Först en triggervarning. Inlägget kommer handla om ätstörningar. Sedan ett förtydligande: detta är en bokrecension och inte en recension av en ätstörning. Det är författarens text som jag diskuterar, inte sjukdomen i stort.Det var en debatt kring den här boken när den utkom i höstas. Kanske såg ni det? Flera kulturjournalister skrev att boken var farlig, att den glorifierade anorexi. Det här gjorde mig mycket intresserad. Inte på grund av ämnet, utan idén om farlig litteratur.Vi lever i en tid av brasklappar, där man måste ursäkta och förklara sig. Man måste understryka och bygga poänger gärna tre, tre, fyra gånger. Gud förbjude att man skulle skriva något ens utan poäng!Därför blev jag nyfiken. Kan det finns något här som kommer att bränna till? När författare skriver utan tanke på vem som ska ta emot dem när de faller kan magi ske.Så.Låt oss se. Sara Meidell minns inget av sitt liv som inte är sjukdom. Hennes ätstörningar började redan när hon var åtta år. Hon har alltså svultit sig själv så länge hon kan minnas. Berättelsen rör sig fram och tillbaka i tiden, mellan olika perioder i Saras liv. Hon är tonåring och äter inte, hon har små barn och äter inte, Hon gifter sig, hon skiljer sig, hon är åtta år och äter inte.Parallellt berättar Meidell om andra kvinnor genom historien med matproblematik. Hon känner ett band och ett släktskap med Virginia Woolf, Joan Didion och Karen Blixen. I kulturdebatten om den här boken läser jag att den glorifierar den avmagrade kroppen och att den ger tips om hur man ska gå tillväga för att nå dit.Ni som är gamla i gemet-läsare vet att jag tidigare har tampats med ätstörningar. Jag har aldrig haft anorexi, men jag har levt hungrig i flera år och övertränat nåt så in i. Att vara smal är en del av min identitet, har jag tyckt. Kanske ärligt talat tycker jag det fortfarande. Man blir aldrig helt fri, och gud ska veta att jag triggas dagligen.Så tror jag många kvinnor känner.Om det däremot är nåt som inte triggar mig är det den här boken. Att vara Sara Meidell verkar vara helt fruktansvärt. En total mardröm. Jag ska berätta hennes strategi (som kritikerna tyckte att hon avslöjade som ett tips). Sara Meidell äter ingenting under dagen. Hon smakar ingenting, hon låter ingenting ens vidröra tungspetsen. Mellan midnatt och 03.00 på natten infinner sig hennes matlucka. Då äter hon ett exakt antal kalorier, och det kan va vad som helst. Till exempel chips. Meidell beskriver denna lucka som en slags euforisk buddhistisk tysthet som uppstår i henne. Och det kan man ju förstå att det gör, eftersom det antagligen skriker inuti henne under alla andra av dygnets timmar. Förstår ni vilken mardröm? Ett leva ett liv utan måltider. Infinner sig magi då?Jag måste tyvärr säga nej. Det finns något kittlande i tanken att få välkomnas in i en anorektikers hjärna. Där finns antagligen fasansfullt mörka vrår. Men jag upplever att Ut ur min kropp inte når ända in. Under de sista sidorna berättar Sara Meidell för en man på en fest att hon håller på att skriva den här boken (se citat ovan). Hon säger att den är självbiografisk, men att hon är mer av en statist.Och det är väl egentligen just det som är den här berättelsens problem.Texten drunknar i anekdoter om andra kvinnliga författares ätvanor. Den drunknar i vad läkarna skriver i hennes journaler och den drunknar framförallt i blommigt dekorerade meningar fulla av adjektiv. För vad det är som sker där vid åtta års ålder och som sedan pågår varje sekund, varje timme i Saras liv? Vad är det hon tänker när hon avstår sommarens glassar, middagsbjudningarnas snittar och kontorsluncherna med kollegor? Sara Meidell har skrivit en bok om att äta minimalt, men texten når inte längre än så, aldrig in till det mest förbjudna. Istället är det som att hon fastnat i sin egen prosalyrik som i värsta fall ibland känns tuggummiklibbig.Ut ur min kropp finns här och här.
