Jag har läst Vänligheten av John Ajvide Lindqvist. Ajvide Lindqvist är en av Sveriges främsta skräckförfattare och det här blir min första bok jag läser av honom. En tjock historia på 700 sidor om en gul container som plötsligt dyker upp vid hamnen i Norrtälje. Gräns och Låt den rätte komma in, baserade på hans tidigare verk, är två av mina favoritfilmer. Jag har stor respekt för honom och de universum han bygger upp. Men den här boken alltså.. jag kommer behöva såga den nu. Om han ser det här vill jag be om ursäkt redan nu. Men jag kan bara inte hitta på, det går inte! I Vänligheten får vi följa sex personer vars liv förändras efter att en container dyker upp i Norrtälje. Faktiskt förändras hela staden. Det är som att containern lägger ett mörker över platsen. Plötsligt måste stadens invånare, utan att de är medvetna om det, navigera i en värld som är hotfull, ond och obehaglig. Helt klart en spännande plot. Vad finns i containern? Det här är som sagt den första bok jag läser av Ajvide Lindqvist och jag gick in med en annan bild av språket. Gräns och Låt den rätte komma in delar båda en poetisk atmosfär. Filmerna har fåordig dialog och de stora känslorna gestaltas med hjälp av utdragna tysta scener, fantastiskt foto och täta bilder på blickar och rörelser. Det är motsatsen till Vänligheten. Detta är förstås en smaksak. Men Vänligheten är ingen roman där prosan står i centrum. Den är pratig, med långa dialoger och medvetet slarvigt språk däremellan (ex. används "våran" istället för "vår" genomgående). På ett sätt är det en seriebok i romanform, och det kan jag förstå att man kan tycka om. Det är tydliga karaktärer, färgglada beskrivningar och massor av nutida referenser till musik, TV, böcker och dataspel. Boken är lättläst, jag tänker att författaren nog haft roligt när han skrivit den. Språket är liksom, glatt på något vis? Men fastän jag verkligen anstränger mig att koppla på den sidan av mig (jag älskar en bra seriebok!) så kommer jag inte ur de känslor som infinner sig redan efter ett kapitel. Först och främst är boken för lång. Alldeles för lång. Trots att jag tillbringar tiotals timmar med karaktärerna och deras insidejokes, tankar och åtaganden känner jag inte riktigt för någon. De två kvinnliga huvudkaraktärerna definieras i princip enbart utifrån deras storlek. De är alltså tjocka. Även om de såklart också har andra egenskaper, ska det varje kapitel understrykas hur fett och valkar hänger och svänger och hur andra äcklas av detta. De andra karaktärernas kroppar har inte samma fokus. Förutom stadens fotomodell då, vars utseende verkar få folk av ramla av stolen. Hon är förövrigt såklart den som senare blir utsatt för våldtäktsförsök. Dialogen är daterad. Karaktärerna ska vara mellan 25-35 år, men ingen pratar som dom i den åldern. Det är väl en stor anledning till att jag också inte riktigt kommer in i berättelsen, hela tiden stannar dialogen upp mig. Ajvide Lindqvist hade absolut tjänat på att öka åldern med tjugo år. Metaforerna är ansträngda ("Hon slänger ifrån sig frukten som rullar iväg över gräsmattan likt ett refuserat utkast till en Applelogga"). Och jag studsar på de rasistiska skällsorden. De är så...grova? Trots att jag förstår att det är en tveksam karaktär som tycker det här, är det ändå något som skaver i mig. Jag tror det handlar om att schablonerna inte upphör vara schabloner. De fortsätter vara stereotyper även utanför den rasistiska karaktärens tankevärld. Det är som att skällsorden och flyktingbeskrivningarna finns där för att chocka men lämnas sedan bara olösta för läsaren. Jag kräver egentligen varken sensmoral eller ansvar hos författare, men jag tror det finns anledningar att fundera kring varför man tar vissa val. Särskilt som vit manlig sextiotalist. Kanske behöver man hjälp utifrån, någon som kan belysa och flagga när man undermedvetet väljer upptrampade stigar under skrivandets gång. Fastän historien är spännande på pappret och jag verkligen har försökt anstränga mig för att ta denna till mig, når det helt enkelt inte fram. Jag tror att Vänligheten hade tjänat en hel del på strykningar och ytterligare redaktörsvändor. Boken finns här och här.
