Jag har läst Våra lyckligaste år av Ester Chiedza Roxberg. Den första bok jag läser av Roxberg, men hon har skrivit många, tretton räknade jag mig till från wikipedia. Framförallt uppmärksammad blev hon efter Min pappa Ann-Christine som filmatiserades under titeln Min pappa Marianne med Hedda Stiernstedt & Rolf Lassgård i huvudrollerna. Våra lyckligaste år är en självbiografi skriven som ett brev till Esters äldsta son. Ett sätt att förklara den skilmässa som blev, men också en berättelse om att växa upp i Zimbabwe, flytta till Sverige som ung flicka och aldrig känna sig hemma i det senare landet. Ester längtar bort. Hon får sitt första barn i tjugoårsåldern och innan hon fyllt trettiofem är hon trebarnsmor med radhus och cykel med flak. Hon skäms över att det trygga, väluppbyggda livet som borde vara en dröm istället kväver henne. Zimbabwe ropar men hur ska hon kunna åka dit? Även om jag och Ester inte längtar efter samma saker är denna bok smärtsamt igenkännande om att inte kunna stå stilla. Ester är alltid på flykt i tanken. Kanske finns det två slags människotyper: de som flyr och de som stannar. När jag läser min vän Elsa Billgrens blogg tänker jag på det ibland. Att vi är så olika där. Hennes vilja att rota sig är så stark, hon vill in i sin familj, bli ett med den, bli ett stort träd tillsammans som ska växa i tusen år. Varför är jag inte så, tänker jag. Ingen får slingra sig kring mig.I tanken är jag alltid på väg. Just nu måste jag bara pausa här lite längre än jag brukar. Måste pausa ett litet tag för mitt lilla barn. Men jag laddar motorerna, står startklar inför vad som helst. Obs, det betyder inte att jag vill lämna det jag har. Bara att det finns en slags rörelse inuti som är så otroligt stor. Medan jag väntar flyr jag in i mig själv, inverterar flykten i mitt eget huvud.Jag ser en hund bita en stadsduva rakt över kroppen mitt på blanka dagen. Jag står någon meter ifrån, men berättar det inte för någon. Jag ser en kvinna vurpa med cykeln i en farlig korsning och en buss måste tvärbromsa. Jag samlar på små, obetydliga hemligheter bara för att skapa en känsla av frihet och osårbarhet. Som att gömma undan samtalsämnen på något vridet sätt skulle göra mig friare. Min längtan att vara en egen ö är fundamental. Våra lyckligaste år handlar också om kärleken till sina barn. På ett sätt handlar det bara om det, för varje steg Ester tar genomsyras av det. Det här stycket om att vara ifrån sin son när han sover hos sin pappa kan jag inte läsa utan att gråta. Haha, det är liksom fysiskt omöjligt? Min kompis berättade för mig att hon hört att barnets DNA finns kvar i en mammas kropp i över trettio år. Bandet mellan en mamma och ett barn är alltså inte bara emotionellt utan bokstavligen inbyggt i kroppens celler. Jag vaknar på nätterna minuten innan Didrik börjar ropa efter mig. De första åren efter att jag flyttat hemifrån ringde alltid min telefon när jag grät. Det var svanen på havet som hade varit på min mammas strand. Monarkfjärilarna spricker ur Ester bröst när hon får dansa barfota i Zimbabwes gräs. Hon skäms för att hon känner att hon kommit hem, när hennes tre sönder är åttahundra mil bort. Men en stor del av att vara människa är att längta. Efter att jag fick barn lärde jag mig ett en form av lycka är att längta. Längtan kan till och med vara en starkare form av lycka än att nå fram. Att inse att man är en människa som måste springa långt, långt bort betyder inte att man också vill komma hem.Våra lyckligaste år finns här och här.
