Jag har läst Vardagar av Ulf Lundell. En bok om 630 sidor med Lundells dagboksanteckningar från 2017. Denna kom ut 2018 och sedan dess har fler i serien getts ut, Vardagar 2 (2019) och Vardagar 3 (2020). Boken rör sig parallellt mellan två årstider - våren, då allt börjar leva - och hösten, då allt dör. Det var ju väldigt deppigt sagt, Sandra kanske ni säger för er själva, men det är ju så. Minns ni 2017? Jag ska friska upp ert minne. 2017 var terrordådet på Drottninggatan, Donald Trump svors in som president och #metoo. Magdalena Ribbing levde ännu och Virtanen skrev krönikor i Aftonbladet. Allt detta skriver Lundell om medan han räknar fåglar i trädgården, åker till posten för att hämta ut skivor och lagar mat för en person. I längre löpande text och i kortare avhuggna meningar funderar han kring kreativitet, ensamhet, klimatet, krigen, politiken, vintern och åldrandet. ◇ Jag har inte en jättestark koppling till Ulf Lundell. Jag lyssnar inte på hans musik och har inte läst hans tidigare böcker. Mitt första minne av honom är från boken Fittstim, en bok som han också återkommer till flera gånger i Vardagar. Det var 1997, jag var 13 år och Karolina Ramqvist publicerade ett privat brev hon fått av Ulf Lundell som innehöll ord som "Lilla gumman" och "Saknar du pojkvän?". Sen dess har jag bara av ren vana varit helt ointresserad av allt han tagit för sig. Men så lyssnade jag på hans sommarprat i år och kände en stark koppling med denna sjuttioåriga man, själsligt och politiskt. När hans bok stod i ett sånt bibliotek som finns lite här och var där man får ta en bok mot att man lämnar in en annan bytte jag till mig Vardagar. I det stora hela skulle jag säga att Vardagar handlar om en man som försöker förstå en samtid som på många sätt inte längre är hans. Han minns drömskt tillbaka på sitt sjuttiotal och kommenterar tungsint hur världen sedan dess långsamt krackelerat. Han läser alla nyheter och funderar kring politik, klimathotet och feminismen. Nu bor folk på facebook och fysisk kontakt är irrelevant skriver Lundell. Och är det så man ser på nutiden förstår jag dysterheten. Och ensamheten, för hur ska man veta om man inte bjuds in? Ulf Lundell skriver mycket om sin längtan bort. Han lever ensam, men avskildheten är självvald. Han funderar på att skaffa hund, men orkar nog inte ansvaret. Han tänker på att flytta till Stockholm, men avskyr alla där. Han borde gå ner i vikt på grund av ryggvärken, men det är tråkigt att banta. Han avskyr Skånes slaskiga vintrar, men reser aldrig iväg till de varma länder med palmer han skriver att han längtar till. Det är svårt att leva helt enkelt. Även om jag är trettiofem år yngre än Ulf Lundell kunde jag känna igen mig i många av hans tankar. Vi är ju båda människor, bara födda i lite olika tider. Allra mest tycker jag om delarna kring åldrandet och kärleken. Men på 630 sidor är det en nästan obscen mängd loggboksliknande betraktelser kring fågelarter, väder och daterade nyheter han läst för dagen. När jag nått 400 sidor tog jag mig friheten att sluta läsa noggrant och istället bläddra fram till de sista femtio. En bok att läsa parallellt med andra böcker tror jag, så inte Lundell tjatar hål i ens huvud. Det har man ju tyvärr redan sig själv som gör. Vardagar finns här och här.
