Jag har läst Ellen Strömbergs ungdomsroman Vi ska ju bara cykla förbi.Ellens tredje roman och första för unga. Jag har läst alla hennes verk. Framförallt hennes roman Jaga Vatten golvade mig!Värt att sägas är att jag och Ellen är vänner, vi har haft samtal om skrivande och litteratur tillsammans i Jakobstad och hängt på Bokmässan. Vi ska ju bara cykla förbi handlar om Manda och hennes bästa vän Malin. Snart slutar de nian och Manda längtar bort bort bort. Hon vill bli kär, flytta till New York, slippa tristessen i det lilla samhället de bor i där alla känner alla. Så plötsligt dyker John upp, den nya pizzabagaren och det känns som att Mandas mage vänts ut och in. Vem är han? Och hur ska hon göra för att inleda en romans med honom? Mandas bästa vän Malin har en plan som går ut på att cykla förbi en fest på fredagen som det ryktas att John kommer vara på. Men Malin berättar inte att "cykla förbi" innefattar långt mycket mer. Vi ska ju bara cykla förbi är en berättelse om att vara ung och att längta efter att allting ska börja. Att sluta nian och tänka att alla andra har det roligare och mer spännande, intressanta liv. Om första fyllan, första kyssen, första smaken av hembränt. Berättelsen riktar sig till en yngre publik (12-15 år) och är skriven därefter: den är lättläst, men inte barnslig. Hade önskat mig lite mer skitighet och svärta som hittas i Jaga Vatten, jag tror att unga personer klarar det. Men annars är igenkänningen hög. Och igenkänning är allt när man är tonåring. Framförallt är det en historia om vänskap, om att vara femton år och att vara så invirad i varandra att man inte vet var den ena slutar och den andra börjar. En sådan vänskap sker kanske bara när man är just femton år och där och då är den störst, en kraft som vänder universum ut och in. Ett av mina tydligaste minnen från högstadiet är när jag och min bästis Jonna åker Popexpressen på Gröna Lund. Vi hade precis slutat åttan, det hade varit sommarlov i bara några dagar. Ur Popexpressens högtalare spelades en singel som precis hade släppts. Den gick på högsta volym och vi kramade bygeln och varandras händer och medan karusellen sögs baklänges sjöng vi med i refrängen det högsta vi kunde. Den scenen tänker jag på när Manda och Malin skriker varandras namn ut mot havet och skiter i alla andra och alltihop. För det är precis vad man måste göra just då. Vi ska ju bara cykla förbi finns här och härFler recensioner om Ellen Strömberg:Jaga vattenKlåda
