Jag har läst Vikarien av David Norlin. Kanske den längsta bok jag läst i mitt fyrtioettåriga liv. 920 sidor om bildlärarvikarien Anna som bor i en mindre stad någonstans i Sverige. Vi får följa Anna som nyligen tagit sig ur en utbrändhet. Nu ska hon försiktigt börja arbeta igen och har fått jobb som vikarie på en skola. Hon är främst bildlärare, men hoppar också in i andra ämnen när det finns luckor och lärarbrist.Anna lever ett lugnt liv. Hon stickar. Hon promenerar med sin vän Malin. Hon besöker stadens lokala museum.Och hon känner sig obegripligt ensam.Men en kväll får hon rycka in som vikarie på en retorikkurs för vuxna som en kollega håller efter arbetstid.På kursen finns Thomas. Som läsare vaggas man in i Annas lågmälda liv på ett nästan meditativt sätt.Anna tar en promenad i skogen.Anna rengör bildsalens materialrum.Anna dricker te och småpratar med Malin i köket.Det lugna är så lugnt att jag till slut börjar oroa mig. Väntar något fasansfullt längre fram? Är det något obehagligt som gror under ytan?Jag ömmar för Annas skörhet. Hennes utbrändhet ligger som en illavarslande skugga över allt och är hela tiden en risk.Anna tömmer ett rum på bråte, ska hon orka?Ett rådjur springer ut på vägen när hon kör, ska hennes känsliga själ klara ens detta?Elever kommer för sent och höjer rösten och jag tänker: gode gud Anna, nu sätter du dig ner, andas, försök bara hålla ihop.Jag tyckte så mycket om att läsa den här boken. Det låter nästan banalt men det är sant. David Norlin har ett melodiöst språk som gör den stora textmassan flygande lätt. Det är dessutom ett imponerande kvinnoporträtt fyllt av värme om moderskap och längtan efter moderskap. I en samtid där autofiktionen dominerar och där många romaner ligger väldigt nära författarens eget liv är det en alldeles särskild njutning att få färdas in i detta fantasiland.Norlin skriver fram Anna med en sån fin, avvägd känslighet. Jag tror många kvinnor kommer känna igen sig i den tyngd det innebär att vara projektledaren kring veliga män. Han skildrar också bandet mellan mor och barn på ett sätt som gör mig nästan förvånad i sin träffsäkerhet. Det är fascinerande tycker jag, att läsa sådant skriven av en man.I slutet sitter jag på helspänn. Vikarien finns här.
