Jag har läst två korta romaner som får plats i en väska. Böcker i väskstorlek är underskattat. Är en bok en to-go bok har jag ofta läst ut den på några dagar.Nu har jag har läst två kultromaner från åttiotalet: Kitchen av Banana Yoshimoto och Weird Fucks av Lynne Tillman. "I din hand håller du en bok av sad girl-litteraturens gudmor."Så börjar förordet till Weird Fucks, skrivet av Sara Martinsson. Hur kan man inte välja att börja läsa den boken omedelbart? Det är som att säga till mig att Varsågod Sandra, den här boken är gjord i lösgodis och tagliatelle. Weird Fucks är det första av Tillman som är översatt till svenska, men i USA är hon en New York-författare att räkna med. Romanen publicerades från början 1980 i punktidsskriften Bikini Girl och skildrar, rätt och slätt, weird fucks. I tretton korta kapitel möter vi en ung kvinna på sjuttiotalet och hennes sexuella möten med olika män. Handlar det om Lynne Tillman? Antagligen. Kanske, kanske inte. Det är ju så med litteratur – när den väl breder ut sig på papper upphör den att vara sann och får sitt eget liv. Det finns mycket att älska med Weird Fucks. Har någon historiskt fått vara så ung som unga människor var på sjuttiotalet? Till exempel att befinna sig i Rom och välja bort sitt hotellrum en natt för en vacker park med en vacker man, bara för att det känns kul – det är något som inte riktigt längre är möjligt. Inte enbart för att det är livsfarligt, utan kanske framför allt för att vi lever i en mer tillknäppt tid. Den som lever utlevande betraktas snarare som ett freak än som en fri själ. Det måste ha varit lättare att vara romantiker och cool art girl när världen fick vara en lekpark. Jag är mycket svag för den här typen av litteratur som nästan ter sig som ett redovisande. Lynne Tillman betar av män i rasande fart, utan att stanna upp i adjektiv eller blommigt språk. Det är tryggt att vila i någons skvallerfamn, särskilt när den bärs upp av ett starkt intellekt och ett par feministiska glasögon. Läsvärd och kul!Weird Fucks finns här och här. Kitchen är Yoshimotos debutroman och utkom 1988. Den blev en braksuccé och sålde över en miljon exemplar bara första året, vann priser och har sedan dess översatts till 25 språk – och filmatiserats.Romanen handlar om Mikage, en ung kvinna som nyligen förlorat sin mormor – hennes sista levande släkting. Yuichi, en ung man i samma ålder, jobbar i mormoderns blomsterbutik och bjuder in Mikage att bo hos honom. Yuichi bor ihop med sin mamma, som är transkvinna och driver en nattklubb i Tokyo. Mikage gör sig hemmastad i deras kök och börjar laga mat till Yuichi och hans vackra mor. Jag antecknar alltid i mobilen när jag läser, för att minnas bättre när jag skriver om böckerna på bloggen. Här är utdrag från anteckningarna under läsningen av Kitchen:• Förstår ingenting.• Va?• Som att stora textstycken fattas!Jag vet inte vad det är jag missar rent litterärt när jag läser denna. Kanske blev Kitchen en succé på grund av sitt då laddade ämne – men en bok måste väl ha något mer än så?Jag läser gärna japansk litteratur för att jag tycker om hur mycket som sägs mellan raderna. Men Banana är så stolpig att det känns som att jag läser en högstadieelevs skoluppgift.Exempelvis gråter huvudkaraktären på ett sätt som gör att författarens språk upplevs mycket begränsat. "Stora tårar trillade från min kind", återkommer. Det finns så många sätt att beskriva att någon inte mår bra.Jag kände ingenting när jag läste Kitchen. Den gav mig inget. Den fick mig inte att stanna upp, inte att tänka en ny tanke. Ingenting.Förundrande dålig bok – även om citatet ovan i och för sig är rätt fint.Kitchen finns här och här.
