Jag har läst Yellowface av Rebecca f. Kuang. En internationell bestseller. Helt nyöversatt till svenska. Utkom i USA förra året och är Kuangs femte bok. Tidigare har hon skrivit fantasy, men det här är något annat. Yellowface är en satirisk roman om cancelkultur med den amerikanska bokbranschen som arena. Vi följer June. June drömmer om att bli en stor författare, precis som sin kinesiska vän Athena Liu. Athena är en litterär stjärna och har allt: kontraktet med Netflix, bokpriserna och de sexsiffriga förskotten. En sen kväll när June och Athena fyllekäkar pannkakor sätter Athena i halsen och dör. Innan ambulansen hinner komma stjäl June Athenas nästa manus.Manuset visar sig vara en historisk roman om kinesiska arbetare under första världskriget. Förlagen slåss om att få ge ut den. June får sitt åtråvärda sexsiffriga kontrakt. Eden Press, förlaget som till sist vinner, föreslår att de ska ge June ett mer asiatiskt klingande namn inför släppet. Det ser bättre ut. Det ter sig nämligen lite konstigt ändå, att hon - en vit ung tjej - har en sån fingertoppskänsla när det kommer till kinesisk kultur.Men vad händer när internet får reda på att hennes efternamn inte alls är Song? Att läsa Yellowface är som att göra ett återbesök till andra halvan av tiotalet all over again. Twitter styr narrativet, den som skriker högst har mest rätt och nävar vevas åt alla håll. Jag hade inte sedan tidigare någon särskild koll på det asiat-amerikanska communityts samtal kring cancelkulturen, men skulle säga att den inte skiljer sig nämnvärt från det som hände i Sverige. I synnerhet mellan 2014-2018, men som absolut pågår fortfarande, både från höger och vänster.Grejen med cancelkultur är inte att de som ifrågasätter tvunget måste ha fel. Det handlar ju inte om det. Problemet är att debatten blir grund när den ska summeras på 240 tecken och en fyrkantig liten bild. Samt att - för att synas behöver du likes, och för att få likes behöver du vara uppseendeväckande. Det i kombination med de stora jättarnas ängslighet (i detta fall bokförlagen) som inte vågar ta ställning och är rädda för kritik, skapar en trång korridor där ingen riktigt får plats.Ni som läser mig kontinuerligt vet att jag inte är ett särskilt stort fan av den sorts politisk aktivism som är stor på sociala medier just nu. Det är de som skriker högst som styr riktningen och dess anhängare blir till svansar som snabbt blir till drev. Inte sällan mot enskilda individer. Jag har svårt för masspsykosen när alla exempelvis måste dela en och samma bild. Nästan utan undantag är det ett generiskt ställningstagande som deras följare redan håller med om. Ett slags godhetspoängplockare kombinerat med en rädsla att lämnas utanför. Dom som inte är med i leken antas vara emot. Varje gång det är dags att gemensamt dela någonting och jag väljer att inte va med bombarderas jag med kommentarer som anser att jag därmed är emot. Hela dealen med att va för och emot saker är så...långt ifrån hur jag ser på politik eller för den delen, livet. Det blir kontraproduktivt: istället för att rikta sitt politiska brinn mot de verkliga samhällsproblemen fokuserar man på splittringar inom gruppen. Men alla behöver inte föra sin politiska kamp på det identiska sätt som internet bestämt för dagen. Men även här gäller det att sitta lugnt i båten. Den stora massan bombarderar inte enskilda individer. Det är en liten grupp som brinner för hetsjakter på internet. Under vissa perioder kan det kännas som att de är de enda som finns. Då är det viktigt att man går ut i den analoga verkligheten, tar en nypa luft och umgås med verkliga, vettiga personer. Det är också vad som händer i Yellowface. June går under av trollen (om de har rätt eller fel är egentligen irrelevant). Hon stänger in sig och lever hela sitt liv längs med hat-trådarna om henne själv. Hennes agent och förlag lägger locket på vilket gör henne ännu ensammare. Junes familj bor utanför stan och har ingen aning om vad som sker. Junes karriär kastas hit och dit men när hon åker hem till sin mamma har absolut ingen någon koll på något whatsoever. Det är väl inte helt trovärdigt, men jag antar att det är en slags poäng författaren gör där: att det som händer på internet nödvändigtvis inte speglar verkligheten. Yellowface är en satirisk thriller om kulturell appropriering. Den är lättläst och berättelsen rör sig som en spännande film i rasande fart framåt. Jag läste ut den på ett par dagar. Är du i en period där du har svårt att komma igång med läsandet - this is for you.Nu när jag läst ut den vet jag inte riktigt om jag egentligen tyckte den var så bra. Den är inte särskilt elegant - hennes mående beskrivs ofta bara genom adjektiv och när June får idéer sker dom inte sällan ut i tomma luften - istället för att etablera saker tidigare i boken som gör att läsaren känner att berättelsen blir fylligare och som ett tillfredställande pussel. Mot slutet spårar den. Det är nästan så att man som läsare kan känna att författaren bara ville att boken skulle bli facking klar. Hade många trevliga lässtunder oavsett, en stark 2,5 av 5 kaniner kan den få av mig.Yellowface finns här och här.
