Jag har läst två debutromaner med en hel del gemensamt. Både Yesteryear och Lost Lambs handlar om religion och ett USA på väg åt helvete. Den ena har fått ett brett genomslag, den andra har snarare blivit en viral indiefavorit. Båda utkom i år. Yesteryear av Caro Claire Burke handlar om Natalie, en amerikansk tradwife-influencer. Man kan säga att hon är Ballerinafarm on crack, och säljer drömmen om ett kristet bondgårdsliv till miljontals följare. En dag vaknar hon på en gård på 1800-talet och tvingas leva i den verklighet hon tidigare bara iscensatt på Instagram. Runt berättelsen växer USA:s högermörker fram runt henne: svärfadern som en mini-Trump och maken en naiv konspirationsteoretiker. Det är en kul idé att skriva en roman där huvudpersonen är en bad guy. Men också svårt. För hur ska man beskriva någon som elak (alltså att få sin läsare att ogilla hen) och samtidigt göra karaktären mångbottnad och komplex?Lösningen tycks vara att huvudkaraktären Natalie är på dåligt humör från första till sista sidan. Hon befinner sig i exakt samma känsloläge i varje kapitel. Uttröttande för mig som läsare. Det svårt att förstå varför hon över huvud taget tar sig an någonting, eftersom allt är precis lika jobbigt för henne. Hon hatar sina barn, sin man, sin familj, sina följare och hela sitt influencerliv. Caro Claire Burke är debutant och jag tycker att det märks. Berättelsen når inte till den filosofiska nivå som den skulle kunna ha gjort. För här finns ändå en väldigt intressant grundidé om tradwives, influencerkultur och den amerikanska högern.Det känns som att jag (mycket övertydligt) har läst en bok av en feministisk amerikansk demokrat som velat göra en poäng. Men om en demokrat inte ens i fiktionen kan föreställa sig ett kristet republikanskt hjärta som något annat än ett tomrum - hur ska då ett så splittrat USA någonsin kunna närma sig varandra?(Sidenote. Men kul när när berättelsens peak i "influencer-ondska" är att Natalie ber sin producent filma hennes förlossning. Well, spoiler, men all the influencers are already doing that.) Lost Lambs av Madeline Cash är även den utgiven i år. Den handlar om den dysfunktionella familjen Flynn i en amerikansk småstad. Föräldrarna försöker hitta mening genom otrohet och självhjälp, medan dottern Harper blir besatt av en mystisk fraktcontainer som så småningom drar in hela familjen i en kriminell konspiration. Med mera! Det här är en bok som på nästan alla sätt är underbar. Jag föll totalt för dialogen, karaktärerna och den deadpan-humor som Cash behärskar så oerhört väl. Hon har byggt upp ett rikt universum kring varje karaktär, vilket gör dem både tydliga och älskvärda. Samtidigt är boken en spot on-känga mot USA (på ett elegant sätt som Caro Claire Burke inte lyckas bemästra i Yesteryear)Lost Lambs handlar om religion (därav titeln). Cash är själv kristen, och det känns som att hon genom romanen utforskar den delen av sig själv. Resultatet är en varm berättelse om olika sätt att tro - och om att möta människor vars tro ser annorlunda ut än ens egen. Kanske springer allt ändå ur samma längtan: att våga hoppas på någonting större.Mot slutet spårar intrigen tyvärr ur i någon slags Eyes Wide Shut-värld. Det känns som att förlaget kallat till brainstorm-möte för att komma på hur romanen skulle kunna få mer action. Det behövde den inte! Jag önskar att de sista hundra sidorna hade strukits rakt av. Jag blir så glad när jag läser en bok som är rolig på riktigt. Jag gav den här boken till min assistent i födelsedagspresent för att jag tyckte så mycket om den.Yesteryear finns här.Lost Lambs finns här.
