✉︎ Hur gammal är din yngsta kompis? Och din äldsta? Om du vet haha. → Oj jag vet nog inte riktigt, plus minus tio år skulle jag tippa? En sak som är bra att ju äldre man blir desto med breddas ens kompisåldersspann. I alla fall för mig. I min närmaste kompiskrets är folk mellan tjugosex till trettionio ungefär. Jag är trettiotre. ✉︎ Hej Sandra! Jag har en vänskapsfråga. Jag har en nära vän som jag tycker om väldigt mycket, men hon vill ofta ”reda ut saker” och ta ”ett snack” så ofta om saker att jag känner JAG ORKAR INTE MER. Jag personligen känner att det är rätt naturligt att man stör sig på sin kompis ibland, man är ju bara människor och ibland är man klumpig. Nu var det sist för nån vecka sen att vi skulle diskutera en grej om vår relation, och det gör mig bara så trött för det känns som att jag går i parterapi med en kärleksrelation. Men det är liksom min kompis, och det känns som att jag måste ändra på mig och det vill jag inte. Jag tycker att jag är ganska härlig som jag är, och jag vill inte anpassa mig efter en person. Vad gör man??? Jag fattar att hon bara menar väl med att vilka diskutera vår relation, men det blir så urvattnat när allt ska diskuteras och allt blir en stor grej. Jag orkar inte göra en grej av allt! Jag blir tokig! → Hej! Fattar att du blir tokig! Gillar ändå att hon vill reda ut grejer, men såklart kan man inte dra allt till en diskussion, suck och stön. Ärligt, kan du inte bara säga det som du skrev här ungefär? Minus utropstecken typ så hon inte känner sig trängd. Om hon gillar att stöta och blöta borde väl du också kunna det? Sedan kan jag också känna att ni kanske spontant behöver en paus från varandra? Om en kompisrelation mer handlar om att bråka och diskutera bråket om vartannat så blir det ju inte så lustfyllt. Precis som du skriver är en vänskap inte en parrelation. Du ska inte behöva känna att du måste ändra dig och hon ska ju heller inte behöva känna att hon behöver ha nån form av deeptalk jämt och ständigt?! Det väldigt fina med vänskapsrelationer till skillnad från parrelationer är att man kan hitta tillbaka till varandra ganska lätt efter en liten paus. Snacka med henne! Så här ska du inte behöva känna. ✉︎ Lever dina mor/far-föräldrar? Har/hade du nära relation med dem? → Min mormor lever fortfarande. Ska äta middag hos henne nästnästa vecka! De som inte lever längre dog när jag var ganska ung. ✉︎ Jag skulle gärna vilja veta mer om hur du har hanterat att flytta långt bort från familj och vänner. När jag flyttade till Göteborg (ca 3,5 timmar med bil från min hemby) kände jag mig hemsk som gjorde alla ledsna genom att flytta. Nu bor jag nära min familj, men trivs inte här och vill flytta igen. Var det svårt att flytta till USA? Hur gör man om ens familj inte förstår att man vill uppleva något mer än en tråkig småstad? Jag vill inte ha dåligt samvete mer. → Det låter jättedumt och jobbigt att inte flytta pga dåligt samvete mot sin familj. Jag hade inte alls den upplevelsen när jag åkte iväg utomlands så vet inte om jag kan komma med något jättebra svar. Visst att min mamma tyckte det var sorgligt att jag skulle resa iväg, men hon tyckte samtidigt att det var spännande och roligt för mig. Och så ska ens familj ärligt känna tycker jag spontant. Om du är vuxen ska din familj inte kunna tvinga kvar dig av egoistiska skäl. Unga människor flyttar ofta, det är inte konstigt. Jag vet inte hur din familjerelation ser ut, men kan du inte försöka förklara att de inte kan hålla kvar dig av egna skäl när du längtar efter något större? Det är ditt liv och du måste få leva det livet. Det är dessutom inte som att du byter planet och solsystem, du kan ju hälsa på och de kan hälsa på dig. Och skype finns, och telefoner. Ha inte dåligt samvete. Följ ditt hjärta. ✉︎ Kanske ingen fråga men vore så himla kul om du kunde göra ett inlägg med ''Lär känna min familj'' så som du har med dina vänner när du berättar vad dina vänner gör, hur du lärde känna hen etc. Hade varit så kul att få en inblick till exempel vem Jack är, gör och vad ni har för relation etc. Förstår om det kanske är för privat. Puss! → Känns lite privat av nån anledning men kan fråga dom om det går bra att skriva lite grann i alla fall! ✉︎ Hello! Jag undrar om du och Gustav fortfarande umgås efter ditt och M’s uppbrott? Självfallet behöver du inte svara om det är för personligt! → Nej, vi umgås inte längre. Jag vill inte dra vidare här varför. ✉︎ Har du, eller har du haft, någon kompis eller bekant som är troende kristen? Du har ju presenterat dina vänner ett par gånger. Vet att du inte själv är troende kristen, vad jag vet, men vad har du själv för erfarenhet av kyrkan, frikyrkor och troende sammanhang? Tänker att du är öppen för vänner och folk som inte nödvändigtvis är av samma åsikt, lite nyfiken om du har någon sådan vän och hur du tänker? Själv frikyrkligt aktiv. Tack för inspiration! → Jag har inga vänner som är troende kristna vad jag vet, men har en del judiska vänner. Har varit på två judiska bröllop! Jag har känt folk som är frikyrkliga och varit på ett frikyrkligt dop en gång. Nu tror ju jag själv inte på någon gud eller så, men respekterar folk som gör det. Hade inte haft några problem om någon nära kompis var kristen. Snarare spännande, att ha många olika åsikter och personer i ett kompisgäng. Flera av mina polare är ganska spirituella typ? Tror på saker efter döden och energier och sånt. Det kan de absolut få göra. Och de respekterar min åsikt också såklart. Själv tror jag hundra procent på vetenskap och slumpen, samt litegrann på kärlek vid första ögonkastet, stjärntecken och ödet. 😌 ✉︎ scrollade lite lätt bland frågorna du redan fått, känns som same old same old. Så tröttsamt. Därför bränner jag till med den här komplexa frågan. Du säger att du är en influencer o man fattar ju vad som menas med begreppet. Du har oxo skrivit en del schyssta texter om viktigt med jämställdhet o hur man ändrar samhällsstrukturer. Därför är jag så nyfiken på varför din (o många andras) umgängeskretsar ser prick likadana ut. Varför umgås ni inte med folk från andra bakgrunder, kulturer, åldrar etc än de som är närmast likt er egna? För jag tror såhär: du påverkar måååånga unga tjejer dagligdags. Om du kan få en eller två av dessa att umgås med blattar så har vi kommit så mycket längre. Men om du bara fortsätter producera vithetsnormen så kommer dina följare oxo fortsätta i detta bekvämlighetsspår. För jag tror du är great och om du jobbar mer med den här frågan så blir du explosivt great, en queen. Sen såhär: vill du fatta kommer du fatta det underliggande budskapet. Så save me "jag har faktiskt blattevänner" o räknar upp två som dessutom har nån europeisk bakgrund. Tips på queens som kan sånthär bättre än jag: argtjej, klito.ris, slutshamed4life. (Alla är insta). Och sandra: man behöver inte alltid va fin o pretty för att passa in. Du kan även va stark o kaxig o högljudd. Who cares about the standards? → Hej hej. Det här är intressant fråga tycker jag. Någonstans verkar nämligen folk ibland glömma att även om jag har en stor blogg så är den inte ett magasin eller en kanal som drivs av många. Det är en blogg om mitt liv. Som bara jag skriver. Om saker jag gör, om människor jag hänger med osv. Livet som blev mitt liv, ibland fett utlämnande, ibland mer lättsamt. Vänner faller in i ens värld på många olika sätt, men jag har aldrig hört om någon som kvoterar in folk på grund av hudfärg. Särskilt inte på grund av någon form av förebildsansvar. Jag hör vad du säger, men en sak som jag tycker vissa glömmer ibland är att även om man är feminist så är man ju fortfarande ett barn av sin tid och är placerad i precis samma samhälle som alla andra. Man kan se system och kritisera dem, men på samma sätt fortfarande vara ett resultat av dem. Jag är uppväxt i en vit stadsdel, och då föll det sig helt enkelt naturligt att mina kompisar från min uppväxt är vita. Sedan började jag arbeta i en mansdominerad (vit) bransch - och det är en stor anledning till att jag har så många killkompisar. Man lär känna dem som rör sig runt en. Om man vänder på din fråga - det är ju inte så att jag aktivt söker vita vänner. Jag söker bara vänner. Och ärligt kommer mina i flera olika färger och former och från olika stans i världen. Men absolut visst, det är flest vita och det har ju helt enkelt med min uppväxt och mitt yrkesval att göra. Och många andra faktorer, man skulle ju kunna skriva en hel bok och problematisera i ämnet egentligen. Finns nog många. Världen är segregerad. Men det blir ändå så konstigt att kritisera mitt privata kompisgäng. Eller - du kan ju absolut problematisera grejen och ha en intressant och viktig diskussion om hur generisk bloggbranschen är, men att be mig personligen ta in folk i min kompiskrets pga hudfärg, som om mitt liv vore någon form av tv-serie med karaktärer blir superknäppt. Det är att ta i frågan och problemet på fel sätt tycker jag. Jag har ju dessutom aldrig sagt att mitt liv är det rätta, eller det bra. Hade gärna lärt känna ännu fler människor. Vill lära känna fler människor! Men däremot, om man lyfter din fråga på ett ej privat plan så håller jag med dig om att det som feminist är viktigt att inkluderande. Som skribent på stor plattform försöker jag att inte falla i gamla hjulspår och enbart tipsa om krönikor, filmer, mode med smala vita tjejer (eller av och om män). Jag läser på om white feminism för att inte omedvetet hamna där, jag följer trådar på fb i feministiska grupper där sånt diskuteras för att lära mig, jag lyssnar på poddar och följer konton på internet på sådant du efterfrågar. Jag känner att jag som vit priviligerad vill lära mig mer och läsa mer och lyssna mer. Därför så väljer jag just nu att backa, lyssna, fatta, läsa på och ge plats i de kanaler jag hänger i utanför bloggen. Jag kan säkert göra det mer, och rekommendera mig gärna krönikor eller poddavsnitt etc etc som jag kan kolla in. Tänker att nu när det är valår dessutom kommer jag antagligen vilja lyfta mycket sånt här i bloggen. Hoppas jag uttryckte mig okej och jag hoppas du förstår hur jag menar och tänker!
