Jag skriver detta inlägg samtidigt som jag lyssnar på radions valvaka. Jag kommer att somna innan resultatet är klart för min bebis är förkyld och jag måste samla varenda timme jag kan få inatt. Imorse klädde jag mig i finskjorta och gick till Riksdagsbiblioteket i Gamla Stan och röstade. Jag har röstat rött som vanligt. Såhär har mina valår sett ut: 2002: Miljöpartiet2006: Feministiskt Initiativ2010: Feministiskt Initiativ2014: Feministiskt Initiativ2018: Miljöpartiet2022: SocialdemokraternaDet är spännande när man har bloggat så länge för att det politiska klimatet känns så tydligt. Jag skulle säga att det utan tvekan aldrig varit så lågintensivt som i år. Nästan lite ... hopplöst. Men det fanns så mkt hopp under tiotalet! Så att det räckte och blev över. Jag trodde att vi skulle förändra saker. Att vi var så många. Jag drev kampanjer och gick på politiska möten, försökte sammanfatta klimatet på bloggen för de som inte orkade hänga med och diskuterade världen under middagar med en förväntansfull glöd. Framtiden var här! Vi kände den, flamman slog i bröstet. Sen blev SD så stort och Trump president. Och jordens undergång närmade sig och rasism blev rumsren och glöden liksom, dog. Man blev lite matt.Men jag ser det ändå inte som något negativt. Jag tror att tiotalets framsteg är så omfattande att oavsett om det känns som att vi backar gör vi inte det. Vi lever i en långt mer inkluderande värld nu. Trots att politikernas valaffischer om hårdare straff och det stora fokuset på brottsligheten känns hotfull tror jag - känner jag - att ödmjukheten inför varandra är starkare nu. Blicken är breddad, något nytt kommer hända. Det gamla är borta. Tiotalets girl power-era blev urvattnad, för trång och kommersiell på en och samma gång men något annat gror. Snart händer det. Håll i er
