bild: bjenny monteroJag läste Kristofer Ahlströms krönika i DN om Lily Allens skilsmässoalbum. Ett album som jag skrev om förra veckan (här finns den texten). Han menar att kvinnor som Allen och Julia Dufvenius hyllas när de berättar om hur de blivit bedragna av sina män, medan en krossad man bara är olidligt pinsam.Men vad han glömmer är att för varje Lily Allen finns hundratals bedragna kvinnor som inte vågat. Det är just modet som är poängen. Att äga sin historia efter ett svek är inte självklart som kvinna. Man förväntas vara ”den vuxna” och bära en fasad som kvinnor historiskt alltid förväntats bära åt män.Jag skrev om det 2017 i en recension av Gruppen av Mary McCarthy, när jag själv gick igenom ett jäkligt jobbigt uppbrott: "Vi indoktrineras med en skam från barnsben som tvingar oss att vara rimliga, obråkiga, hålla skenet uppe, vända andra kinden till. Det är bara ett av många sätt patriarkatet håller kvinnor på mattan. Att inte låta oss blomma med hela vårt intellekt och känslospektra."Ahlström skriver att en bedragen man är ”fråntagen auktoritet och därför olidligt pinsam”. Men det stämmer inte.I vår samtid har den känsliga, omtåliga mannen inte lågstatus, jag skulle säga tvärtom. Att han sitter på en kulturell prispott.Titta bara på Timothée Chalamet, som blev sexsymbol efter Call Me By Your Name där han blev ikonisk just genom att gestalta ett hjärtekrossat, mjukt manligt subjekt. Eller Colin Firths sorgsna karaktär i Bridget Jones dagbok och Stolthet och fördom som blev nittiotalets stora älskling. Eller varför inte Robert Pattinson som blev Hollywoods mest eftertraktade bachelor efter Stewarts otrohet. Lägg till all litteratur skriven av män under det drypande romantiska 1800-talet. Eller varför inte hela Håkan Hellström-mytologin (och alla andra indiekillar).Håkan sjungerDu behöver inte sägaatt du hittat nån annanFör jag kan känna detvarje gång vi är tillsammansOch jag tror ingen skrattar åt honom.Det finns hur många manliga exempel som helst där smärtan höjer mannen och inte förminskar honom. Just att bli bedragen är dock något svårare att hitta. Alex Schulman och Geir Gulliksen är de enda jag kan komma på i nutid som vågat använda sin otrohet litterärt. Det finns originell mark att trampa där. Jag unnar fler män att göra just det.Men till syvende och sist: i vårt samhälle är det framför allt män som bedrar kvinnor. Det finns det fakta på. Och särskilt när det inte handlar om enstaka snedsteg, utan om systematiska, upprepade och parallella affärer. Det finns en maktobalans som inte går att trolla bort. Att dessutom stå upp och gå emot en man som i nästan alla fall har mer kapital, status och fysisk styrka är inte samma sak som tvärtom. Det är det som borde vara kärnan. Inte hur ”pinsamt” det är för mannen.Precis som det numera klassiska citatet Margaret Atwood:Men are afraid that women will laugh at them. Women are afraid that men will kill them.
