Jag har tittat på Sex and the City i omgångar under hela mitt vuxna liv. Serien kom till Sverige 1999, jag minns det tydligt. Den såldes in som en "snuskig och banbrytande tjejserie från USA". Jag och min mamma såg första avsnittet ihop i köket. Hushållets killar fick vardagsrumsteven. Förstås! Det här var ju en tjejserie. Vi stod bredvid varandra (det fanns inget rimligt sätt att titta på tv i köket och sitta ner samtidigt). Hon var fyrtiotvå år, jag var fjorton år. Båda kände: det här har nåt. Så funkar nämligen bra serier. De är omedelbara. Fem år senare åkte jag och backpackade i Vietnam och köpte hela DVD-boxen på en marknad i Hanoi. Några av avsnitten var från en avfilmad tv-skärm. Men vad spelade det för roll när boxen var komplett, och dessutom rosa? Hade den på mer eller mindre som ett soundtrack i bakgrunden i flera år.Jag har sett om serien i omgångar sedan dess. När jag bodde i USA (because obvi), när jag var 32 och lika gammal som Carrie i säsong 1, när jag var 35 och sad och behövde något tryggt att titta på. Gemensamt för +tjugofemgångerna var att jag formulerade något jag inte gjort som yngre:Jag började tycka illa om Carrie. Jag upplevde henne som självisk & needy. Att hon gjorde sig till för killar och att hon prioriterade fel. "Hon är den mest obnoxious huvudkaraktären i tv-historien!" var garanterat något jag kunde säga på en middag om det diskuterades Sex and the The City. Om jag visste då hur fel jag hade. Nu har serien kommit till Netflix. Jag är nästan lika gammal idag som min mamma var när serien kom ut. Jag ser om den igen. Och ser helt nya saker. Så funkar nämligen också bra serier - de öppnar andra dörrar varje gång. Carrie och Big exempelvis. En vattendelare! Jag har förstås alltid varit team Aidan: han är lugn, trygg, snygg. Men vad som gör Carrie och Bigs förhållande intressent är hur mänskligt det är. Han är rolig, konstig, sårbar och svår. Han är inte helt rätt för henne. Hon är inte helt rätt för honom. Hon är osäker och explosiv tillsammans med honom. Han drar ofta fram hennes dåliga sidor. Samtidigt är kemin ofrånkomlig. Sex and the City ger inga exakta svar. Den är svårdefinifierad att sätta i en genre. Natten Big ringer till Carrie och säger att han älskar henne har hon dragit hem en kille. Hade avsnittet skrivits idag hade detta var säsongens stora vändpunkt. Hon har varit otrogen. Hur ska hon klara av att leva med sitt dåliga samvete? Vad ska Mr Big säga? Men det gör inte Carrie. Hon säger istället att hon älskar honom och ber killen att gå. Och så är det inte mer än så. Och det är varken dåligt eller bra. Det är ingenting. Därför blir det också sällsynt autentiskt. Jag upplever att vi just nu lever i en samtid som präglas av en ytlig moralisk medvetenhet. Vi förväntas bevisa oss för varandra omedelbart och kortsiktigt. Bara dina senaste handlingar är relevanta. Ett längre perspektiv, som tar tid att formulera, är ointressant eller till och med tråkigt. Jag tycker det exempelvis blir tydligt när det handlar om internetaktivism - lägger upp du den där bilden alla delade är du "godkänd" av dina medmänniskor, oberoende hur du egentligen handlat innan eller efter. Det funkar nästan som en bikt - för varandra, för internet, för omvärlden, för oss själva. Vi måste hela tiden påminna varandra om moral på ett sätt som jag ofta upplever som perspektivlöst och grunt. Detta färgar av sig på populärkulturen. Den är yxig därför att karaktärerna inte längre beter sig som människor - utan som tillrättalagda schabloner av människor. Det finns en tydlig kontrast mellan dåtidens och nutidens kulturella normer, särskilt kring hur vi ser på relationer, personlig frihet och ansvar. 2024 ska berättelser, i alla fall lättsamma sådana, vara moraliskt tillrättalagda och ha tydliga konsekvenser för varje handling. Men människor agerar ofta impulsivt. Nästan inga handlingar leder faktiskt till särskilt stora konsekvenser irl. Och den moraliska kompassen är mycket mer böjlig än vad nutiden ofta framställer. Det är bara ett liv som man lever. Carrie är så mycket människa att det nästan är svårt som tittare att förstå att hon inte finns på riktigt. Det ger serien en unik, tidlös relevans.I en samtid som är så oerhört traditionell och kantig ter sig Sex and the City nästan som ett mysterium. Men också som en plats där mycket faller på plats. Carrie är trettiofyra år och hånglar i en rökig bar med en kille hon aldrig kommer träffa igen. Vaknar hon med baksmälla och funderar över sina livsval? Nej.Frågar hon sig själv varför hon inte skaffat barn och gift sig än? Nej. Diskuterar hon med sina vänner sitt priviligeum att kunna kuka ur när hon vill? Nä.Ingen - inte ens berättelsens narrativ - ursäktar hennes handlingar, inte någon gång. Hon behöver inte förklara sig och jag upplever att det är just så det är att leva. Man bara gör det, utan att behöva förklara för så många varför man gör det. För varken tittaren eller Carrie behöver lära sig nåt efter varje scen. Vi vet redan. Vi vet redan att det är pissvårt att leva, särskilt som kvinna. Problemet med samtidens populärkultur är att den tror att vi är dumma i huvudet.Det är vi inte.
