Ett nytt bonusavsnitt av komediserien Vänner släpptes för några dagar sedan. Vänner var en central del av min (och många andras) tonår. Jag drömde om en kärlek lika stark som Ross & Rachels on and off-historia och ett tjugonånting där alla mina vänner bodde i samma hus. Reunionavsnittet kom ut på HBO Nordic i torsdags. Det är uppbyggt som en godispåse av throwbacks, bloopers och nostalgi. Men vad som framförallt är svårt att undgå är hur de sex numera femtioåriga vännerna ser ut som en samling getingallergiker. Kinderna så fyllda av botox och fillers att deras tårfyllda ögon över att vara tillbaka i studion krympt till knappar i ansiktet. Obs. Folk får göra vad dom vill med sin kropp. Men det går samtidigt inte att frångå: ingenting säger att tjugo år gått så mycket som ansträngningarna att dölja det. Det verkar finnas två plastikideal som delar sig någonstans runt 30-40årsåldern. De unga tömmer sina ansikten på fluff, skulpterar med sprutor och eftersöker käklinjer vassa som linjaler. Medan det äldre gardet lägger in extrakuddar för äppelkinder och rör sig mot en mer uppsvullen helhet. Det viktiga i de båda riktningarna är hur som helst att inga rynkor ska synas. Finns möjligheten att du ser minsta förvånad, ledsen eller arg ut, ja då är det bara att promenera tillbaka till din personliga pk och be om några till injektioner. Vad som gör mig förundrad kring Vännergänget är att de inte är gemene botoxman som valsar in på kliniken och fyller på bäst de vill. Varenda en av dem måste ha privata rådgivare och agenter, make up-artister och jurister. Personliga tränare, kockar, stylister, plastikirurger och unga älskare. Trots det verkar ingen i deras närhet ha mandat, eller ens vänlig artighet, att säga att nu tar vi en liten paus här tror jag. Nu väntar vi ett halvår till ett år tills de gamla sprutorna sjunkit in. Bonusavsnittet slutar med att David Schwimmer och Jennier Aniston sitter ensamma i ett manusrum och läser sina repliker ur seriens kanske mest romantiska scen. Säsong två, avsnitt sju, när Ross & Rachel inser att de är kära i varandra och hånglar i regnet utanför stammisfiket Central Perk. Själv har jag sett avsnittet trettio gånger minst. Och dagdrömt om det många fler. När jag blundar framför skärmen hör jag Ross and Rachel. Då skulle det lika gärna kunnat vara 1995. Men när jag öppnar ögonen ser jag dom inte. Jag ser bara Jennifer Aniston och David Schwimmer. Deras ansikten har upphört vara några som helst andra karaktärer för länge sedan. Magin de allra största skådespelarna besitter: att helt kunna gå in i rollen och få tittaren att glömma verkligheten är dold bakom mängder av fillers. Allt man ser är två Hollywoodstjärnor rika som troll som för länge sedan nått sin peak. Och det handlar inte om deras ålder - utan deras desperata önskan bort från den. Skräcken för döden går inte att dölja hur trovärdig skådespelare man än är. Det spelar ingen roll hur många sprutor man tar, hur många knivar man lägger sig under för att metodiskt låta ögonhålorna skjutas längre in i ansiktet, längre bort från tittaren. Det sitter inte längre i blicken. Det sitter i huden.
