Under mellandagarna tittar jag på sista säsongen av Vår tid är nu. Den är en tillbakablick till sommaren 1951, nedklädd från sina sidohistorier. Vår tid är nu säsong 4 handlar ingenting om skulder, polistrubbel, syskonbråk eller arv. Seriens sista 4 avsnitt har fokuserat på sin kärna - kärleken. Det är längtansfulla blickar, hemliga möten och det spirar satan i sommarnatten. Kommer på mig själv med mobilen släckt i handen, jag har glömt bort att slösurfa. Hur ska jag ens komma på tanken att öppna instagram när jag kan missa en hand som försöker nå en annan under ett bord? 2020 har varit ett särdeles dåligt tv-serieår. Jag vet inte hur många serier jag har börjat se men inte sett klart. De ligger och guppar i mina olika streamingtjänster och påminner mig om att jag ska fortsätta titta. Men jag orkar inte. Det kan vara för att man har blivit luttrad. Att det finns för mycket att välja på. Men jag tror inte att det är så enkelt. Problemet som upprepas verkar nämligen vara detsamma. Det börjar med ett påkostat pilotavsnitt med en ren och rak linje. Därefter börjar det byggas på. Det ska in sidohistorier, trådar och tillbakablickar. Flight Attendant är ett aktuellt exempel. Den hade premiär för några veckor sedan på HBO: En flygvärdinna och en passagerare börjar flirta på ett plan. När de väl har landat i Bangkok har de en blöt utekväll ihop. Hon vaknar på morgonen i hans blodiga hotellakan. Han ligger mördad bredvid - men hon minns ingenting av deras sista timmar. Så bra plot. Klipp till avsnitt 4 då serien hivat in maffia, spioner, plots till seriens biroller och nåt konstigt skalbolag. Kvar finns ingenting av känslan av att vakna upp i en blodig säng och undra what the fuck har hänt. Det är som att tv-världen är så stressade över att bräcka varandra att ingen vågar vila i känslorna. Ju större explosioner, ju fler statister och ju dyrare animationer desto bättre. Jag njöt av tre serier från start till slut i år: Normal People, The Undoing och sista säsongen av Vår tid är nu. Alla hade en sak gemensamt: De var trygga i sin historia. Som tittare lotsades jag från A till Ö med en rak hand, utan några som helst parallella historier som tävlade om platsen. Normal People fullkomligt krossade med sina utdragna scener som inte innehöll mer information än två människor som var kära i varandra. Inga explosioner, inga effekter, inga mord. Bara en berättelse som ibland enbart stod och föll på hur huvudrollernas andning skiftade. Och själv hade jag aldrig varit längre bort från instagram.
