Sandra! Hur mår du egentligen? Du verkar inte så glad och du utstrålar inte den där ”vanliga spralligheten” som annars varit ditt signum. Många av dina vänner syns aldrig till i din blogg längre, du har redan bestämt att du ska tillbringa en dryg månad i Tokyo innan du ens åkt till NY. Så klart skitkul men ändå…känslan man som läsare får är att någonting skaver. Rejält. Såklart ska du inte svara här, ville nog bara få ur mig mina tankar och känslor inför din blogg. Kanske kan bidra till någon liten reflektion om det skulle behövas. Önskar dig allt gott och hoppas att mina funderingar inte helt stämmer med din verklighet. → Alltså. Blev lite ledsen av den här kommentaren. September har varit en stressig månad så har inte hunnit med så mycket vardagshäng med mina kompisar. Var ju nyss en sommar dock där jag spenderade typ varje ledig stund med dom. Metro Creative lanserades i sept, jag spelade in fyra bokprogram till bloggen, krönikeskrivandet tog fart igen plus jag jobbat med ett större skrivprojekt som jag inte kan prata om riktigt än. Plus bloggis då. Men annars så är det samma vänner som alltid, och mår varken bättre eller sämre på något vis. Så konstigt att skriva så, kan ju finnas tusen anledningar till grejer. Och ang resandet, att jag väljer att resa och upptäcka världen borde vara något härligt tänker jag. Det är ju inte en flykt, utan ett sätt för mig att maximera mitt frilansande. Att jag planerar till Tokyo innan New York handlar mer om hur jag är som person. Jag är rätt organiserad och vet på ett ungefär vad jag ska göra ett år framåt minst och så har det alltid varit. Förövrigt är jag kär, lycklig, snart färdiginredd med min lägenhet, tillbringar hösten i New York för tredje året i rad och jobbar med precis det jag vill jobba med. Tackar som frågar. Är ute efter en vinterjacka, men det är galet svårt att hitta något som passar tycker jag. Alla jackor är så långa och vida/breda, det funkar inte så bra på mig som är 154 cm och behöver ha figursytt om min form ska synas överhuvudtaget. Någon som har något tips på någon bra hemsida, affär eller jacka rentav? → Hej! Jag älskar Asos petite-kollektion som passar oss lite mindre personer. Har även gjort ett inlägg med mina vinterjackor för inte så länge sedan som du hittar här! Sedan tänker jag också, barnmodeller? Exempelvis Petit Bateau har ju storlekar i ålder, typ 12, 15, 16 år etc. Lycka till puss. Hej fina du! En fråga kommer lastad till nästa frågeinlägg! Jag och mitt ex gjorde slut för kanske ett och ett halvt år sedan, och jag kan verkligen med handen på hjärtat säga att jag är över honom, även om det fortfarande bränner till då och då. Även fast vi knappt hörs, och inte har träffats på i alla fall ett år dyker han fortfarande upp bland tankarna i minst en gång om dagen. Typ något minne eller ”oj vad vi två hade skrattat åt detta”-tanke, men aldrig så att jag skulle skriva det till honom. Men det stör mig, jag vill inte längre tänka på någon som sårade mig och gjorde mig så jävla ledsen. På något sätt känner jag mig inte helt fri och lösgjord från den relationen, varför vet jag inte. Hur släpper man det sista taget och blir en hundraprocentig hel människa igen? Jag har inte träffat någon på riktigt sen vår relation, inte legat med någon och knappt hånglat, och det lilla som funnits har påmints så himla mycket om vår relation att jag drog mig ur. Jag drar mig till och med för att ha sex med mig själv för att han jämt dyker upp i tankarna. Och inte som ”fyfan vad het han är”, utan mer som hjärtevärk och ångest. Och så ska man nog inte ha det tänker jag. Eller hur tänker du? Många kramar → Hej fina. Gudars skymning vad mycket jag skrivit om att komma över någon på det här lilla utrymmet genom åren. Ändå är det ju en så himla svår grej som på något vis aldrig blir uttömt, för att man är så ensam i det hela. Nu är det tre och ett halvt år sedan som jag var med om ett uppbrott senast. Svindlande lång tid sedan kan jag stundtals känna. Ändå är det klart att jag tänker på honom ibland. Inte som att jag vill bli ihop med honom (förstås, vill verkligen vara ihop med min gulliga kille), men för att jag kan känna en sorg över att saker tar slut. Känner samma när jag springer in i min första pojkvän, skillnaden är kanske att han och jag kan prata om det. Det är så speciellt att vara ihop med någon. Att man är mer än bästa vänner, ibland smälter man nästan ihop till en person. Man samlar på sig så mycket information om denna människa, och när det tar slut är plötsligt informationen helt värdelös. Man behöver den inte längre, inte ens lite. Livet är så underligt, men samtidigt helt fantastiskt fint, eftersom det helt plötsligt - när man minst anar det - dyker upp en ny person bakom ett hörn som fullständigt golvar en. Och vad man tar med sig till nästa förhållande som man lärt sig av sina föregående är allting något bra tror jag. Flera förhållanden i kappsäcken gör en till en vettigare flickvän på många sätt säkert, man lär sig av misstag som man inte gör om (även om såklart nya kan dyka upp och gör). Här är min guide över att komma över någon, här är ett inlägg om mina första månader efter uppbrottet och här är ett inlägg om alla mina texter om olycklig kärlek. Det låter på dig som att du verkligen måste våga gå vidare. Du måste kavla upp armarna och bara slänga din in i framtiden. Även om det kommer innebära ångest i början. Man måste göra sånt, framtiden väntar inte på en utan det är sånt man skapar själv. Man måste jobba själv på att gå vidare. Och om det inte blir bättre tycker jag att man ska gå och prata med någon professionell om det. Det här är uppenbart något som sätter krokben för ditt liv ju. Tycker Hannah Widell postade en så bra mini-superguide på sin insta om det hela: Har du tips på hur man kan tänka när man har svårt att förlåta sig själv? Stort som smått. Jag är så himla bra på att fokusera på allt jag gjort fel, lägger det på hög i mitt självvärde och kan aldrig känna att det räcker med att jag Faktiskt är medveten. Det är som att jag måste straffa mig själv, att det inte är nog med att klappa sig själv på axeln och lära sig av misstagen. Ibland inte ens misstag i sig. Jag kan aldrig bekräfta mig själv utan måste även söka ett okej från andra. Hur går man vidare snarare än fastnar i detta självhat? Tycker så mycket om dig, Josefin → Hej <3 Jag vet inte hur gammal du är, men jag tycker man blir bättre på det här med åldern. Hade så otroligt mycket ångest över grejer förut som jag bara struntar i nu. Alla människor gör ju misstag dagligen liksom. Man får göra sitt bästa i att lokalisera sig fram på den här planeten och det finns ingen anledning varför du skulle göra det sämre än någon annan. Dessutom, vilket man inte för glömma - gud vad alla bara tänker på sig själva egentligen. Ingen märker om man gör något snett, och om de nu gör det så har det blåst över på en vecka högst. Det är såklart svårt att svara på din fråga utan några konkreta exempel, men jag tycker du ska snacka om det här med dina kompisar. Inte skämmas över tankarna och lyssna på vad de har att säga. Oftast känner ens nära precis likadant om sig själva. Och det kan vara så skönt att höra. puss. Är du inte naturligt lite rödblond? Varför låter du inte bara den färgen växa ut? → Jo det är jag, men tycker det är fint med lite extra färg i för att håret liksom ser gladare ut då. Vuxenhår är så tråkigt ofta, barn har så himla fina hårfärger som bara blir halvdammiga sen när man blir +15 år typ (var detta kanske weird att skriva btw?). Här är jag som fyraåring ca iaf. Du flyger ju ganska mycket, är du aldrig flygrädd? Tänker du någonsin katastroftankar ombord på planet? Jag har inte varit flygrädd förut men har nyligen ingått ett distansföhållande som innebär att jag flyger oftare än vanligt och jag har plötsligt drabbats av dessa tankar.. Hur gör man för att få bukt med rädslan? Någon som kan svara? → Hej! Jag är inte flygrädd, just för att det är så himla hopplöst där uppe i luften. Skulle något gå snett kan jag ju verkligen inte göra något åt det. Därför ser jag ingen poäng med att vara rädd, händer det så händer det på något vis. Kan dock tänka mig att det är just varför folk är flygrädda. Tänker att det finns massor av sidor och platser på internet som just tar upp flygrädslan. Min kompis Elsa är flygrädd också och har skrivit en del om det på sin blogg tror jag. Gå in där och sök på flygrädd vetja. puss. är det verkligen creative@metro.se? fick en delivery failure message när jag mailade. puss → Hej! Ja det ska det vara? Knasigt. Maila mig annars! Märk "Creative" i ämnesraden. puss. Att både du och Flora är i New York samtidigt! Kommer ni träffas?? → Ja fint eller hur! Vi ska absolut försöka att ses. kram. Sandraaaaa! Visst är den fina mattan ni har i köket från Urban Outfitters? Beställde ni den via hemsidan, och i så fall: gick det bra? Hur dyr blev frakt? Är själv sugen på matta därifrån men oroar mig för transporten liksom. Kyssar! → Hej! Yes mattan är från UO! Frakten står ju när man lagt mattan i sin varukorg och checkar ut! Bara att spana in. puss. Kan inte du berätta om hur det kom sig att du och Nina blev ett kreatörspar? (Eller har du gjort det innan kanske?) För ni pluggade väl inte tillsammans? Blev ni ihop-parade på byrån bara? För jag får höra hela tiden att man ”ska” söka kreatörsjobb i par, nämligen. Hade varit kul att få höra hur det var för er. → Hej! Jag och Nina jobbade på samma byrå i tre år i Sverige och bestämde oss helt enkelt för att flytta tillsammans till USA som ett kreatörsteam. Så vi sökte jobb med gemensam portfolio där vi slog ihop jobb vi gjort separat. En längre historia om det hela kan du läsa här. When I click on google translate, everytime some ads and cookies pop up from top and bottom of this blog (I click on ”I understand” but still it remains there) . It’s like a hell to try to read. I hope they will change iy or find any other solution. → Yes, I've heard this and I've email tech support at Metro so hopefully they'll fix it as soon as possible. Hej Sandra! Först om främst, bästa filmtipset <3 Sen, när vi är inne på kärlek så tycker jag att du alltid ger så kloka råd och skulle behöva ett själv.. Om du har tid och lust såklart. Det är nämligen så, att för ca två veckor sen så började jag prata med en söt kille på tinder (ja…) och efter mindre än 30 minuters snack kom vi fram till att vi skulle ses, samma kväll, ja det vill säga typ två timmar senare. Jag hann ju dock bli orimligt nervös under den tiden då jag aldrig ens varit på en vanlig dejt med en kille. Vi sågs, klickade svinbra och spenderade natten tillsammans. Fast det var nästan som en film hur allt bara föll på sin plats och båda blev så jäkla förälskade i varann om du förstår. Till saken hör att han är från Australien, och tidigt morgonen efter flög till USA för en månad backpacking. Om två veckor befinner han sig i London i några dagar innan han återvänder hem till Australien igen, och vi har pratat lite löst om att jag ska komma dit. Pratade med min storebror om detta som halvt avrådde mig att åka dit "för en kille" och liksom "vart ska det leda" men tyckte samtidigt att det var upp till mig att bestämma. Det känns bra men skitnervöst i magen inför tanken på att åka dit. Är jag galen och dum i huvudet om jag gör det? Tänker att oavsett om det blir en kärlekshistoria på bara några dagar eller inget alls så kommer jag alltid ångra mig om jag inte åker dit. Är det naivt att tänka så? Kan inte bestämma hur jag ska göra! Hade blivit så glad om du svarade i en liten kommentar, men förstår absolut om du inte har tid. Kram. → ÅK! Punkt slut. Om inte annat för att ha en bra historia berätta när du är gammal och grå ^^ Klart som korvspad att du ska dit, det kan ju bli hur bra som helst. Och blir det inte det är det ju bara ett par dagar. Tuta och kör. Du kommer bara ångra dig annars. puss. Jag har en fråga som är lite halvt relaterad till ditt inlägg… Mannen vill hemskt gärna till USA igen (han har varit där som ung, själv har jag aldrig varit där), då främst NY men han har även pratat om Florida och dyl. Själv är jag lite kluven… är det värt den långa resan? Visserligen skulle jag gärna vilja kryssa av Amerika på min ”bucket list” men av det jag känner till så känner jag inte riktigt att något lockar mig där. Jag älskar historia, dock ska den helst vara från 1800-talet eller så långt bak som det bara går. Jag går igång på gammal konst, gammal arkitektur, vackra vyer, kungliga smycken osv osv. London, Rom och Toscana är ställen som jag är förälskad i. Meeeeen… jag uppskattar verkligen en riktigt god middag med. Och det måste inte vara ett michelin guide-ställe, bara maten är genuin och galet god. Så, vad har USA för mig? Snälla sälj in det, för på något sätt så vill jag gärna dit. → Hallå! Kör ba kör. Du lever i jättemånga år till och kan åka till flera platser och om din snubbe vill till USA är det klart ni ska dit. Det är inte särskilt långt, bara 7 timmar med flyg eller så. Man vet aldrig vad som lockar förrän man varit där. USA är ett underbart land (och ja idiotiskt på många sätt också), men lätt att älska och folk är så himla trevliga och snälla. Vackert är det också, trots att byggnaderna kanske inte är urgamla. Här är min New York-guide. puss. photo source.
