bild: parheleon Vad gör man om man är 16 år och livrädd för att bli påkommen med att vara en bluff? Jag tänkte också så när jag var 16 år. Varför gör man det? Tänk om alla helt plötsligt förstår. Ibland när jag stod och väntade på nyfunna vänner när vi skulle ses på en fika eller så tänkte jag ofta att nu kommer de springa fram. nu kommer de springa fram och peka och skratta och säga att "förstod du inte att vi drev med dig? förstod du inte att vi aldrig vill vara med någon som dig?" men tänk. det hände aldrig. och till slut vågade jag tro att det där som människor skrek efter en i högstadiekorridorerna inte alls stämde på riktigt, det var bara något de sa om en för att må bättre själva. vad gör man när man nyss fyllt 15 och alla ens kompisar e så himla osäkra och tycker de är asballt att supa och röka? känns som det inte finns nån annan med självförtroende i min ålder. Då får man vara stark och känna och tänka att det här är inte något jag vill göra. Jag vill inte supa. Jag vill inte röka. Och när helgerna kommer och festerna är där ibland så kanske det finns någon som hellre vill ta en fika eller gå på bio eller spela biljard eller baka fyratusen kanelbullar. Och gör det inte det kanske man kan gå på festen sådär ett litet tag, och sedan avlägsna sig när det börjar kännas obehagligt i magen när alla runt omkring en börjar bli alltför onyktra. Eller så får man titta sig omkring och kanske upptäcka en ny liten vän. Kanske i en skolkorridor, på internet eller på en aktivitet någonstans, som tycker om saker som du tycker om. Visste du att Jonathan Safran Foer och Nicole Krauss är gifta och har en son?! Förstå vilket underbar människa deras son kommer bli när han växer upp. Rätt så fantastiskt, att två såna extremt bra författare blev ett par. Åh jag vet! Så himla fint. Ibland känner jag mig så himla, tom. Ensammast i världen. Jag bara undrar, hur gör man för att tycka om sig själv? Nåt tips eller så. Tack för en fantastisk blogg. Du är det. Fantastisk alltså. Hej. Jag har skrivit ett inlägg om det som du kan läsa här. Jag tror inte att man får glömma att man är liksom ensam ihop med lika många andra ensamma människor. Människor som känner sig som små trasiga frön fast det inte alls ser ut så utanpå. Vad som kanske kan hjälpa är att skriva av sig, läsa många bra böcker, fika, och prata med sådana som också känner sig tomma och sorgsna. Som man kan vara tom och sorgsen tillsammans med. De finns så många värdefulla bloggare till exempel och internet är ett hemskt bra sätt att skaffa nya vänner. Vad gör du när du är så rädd för världen och livet och framtiden och allting att du inte kan andas? Jag gråter. Och sedan ringer jag min mamma och så säger hon något klokt om att livet inte blir till någonting om man inte vågar och när man är modig så blåser det och det måste man orka för annars sitter man bara hemma och ångrar sig och så lever alla andra livet istället för en själv. Du skriver jätte fint och rätt mycket om kärlek och sånt. Och det är bra. Men jag undrar också om du skulle kunna tänka dig att skriva lite om vänner någon gång. Om sådan kärlek. Dem kan man skapa minst lika många knipiga situationer med som kan skapas av förelskelser. Detsutom har man fler vänner, kär är man (i de flesta fallen) bara i en. Jag har tänkt på det här ofta men hur jag än vrider och vänder på det så får jag inte till det. Jag vill skriva om mina vänner men jag är så rädd att kanske glömma bort någon. Vänkärlek är på något vis så mycket bräckligare än kärlekkärlek. För krossar någon ens hjärta kan man skrika så högt man kan, smälla i dörrar och välja att aldrig mer se den här personen. Men med vänner måste man vara lite mer varsam, för att tappa en vän är som att liksom tappa så mycket mer, som att tappa en pappa eller ett syskon. Ja, lite så kan jag känna. Nu kanske jag inte alls svarar på din fråga. Men hur som helst. Jag ska tänka på det. Varenda gång jag ska skriva om vänskap så får jag ångest för någon liten vän kanske känner sig utelämnad eller bortglömd. Vad inspirerar dig i livet? Bloggar (med många fina bilder och stora och små idéer), filmer (allra oftast franska musikaler), böcker (gärna om kärlek), min pojkvän (när jag tittar på honom tänker jag alltid att han är så himla vacker att jag liksom bara vill ge honom presenter mest hela tiden), vänner (de som är sådär drivna och fulla av energi) och mitt jobb (för människorna, för all inspiration jag får). Vad gör du när du har en dålig dag för att få det till en bra igen? Jag säger att jag har en så jäkla dålig dag att jag bara vill göra någon illa långsamt, och förhoppningsvis kommer någon tillbaka med en kopp te och en fin liten present. Eller så läser jag era kommentarer. Dom gör mig alltid glad. när jag är ledsen tänker jag, "jag önskar att charles blev ett U" för att det ser ut så när man ler. ansiktet blir ett U. det är en glad mun. det är bra? det är underbart. Har du aldrig dag, en dag då håret ser ut som helvete och mensvärken är så hemsk så att man dör och alla runt omkring dig har roligt medans du bara vill ligga i sängen och skriva "idag satt jag INTE på någon jävla brygga i det jävla soljuset och drack rosévin tillsammans med mina vänner" i din blogg? Haha. jag skriver ibland när jag har dåliga dagar, men jag kanske inte uttrycker mig exakt så. Men det är också så att jag har ingen lust att fläka ut mig för typ 70 000 människor om att jag mår dåligt. Ingen lust alls. Om jag är ledsen vet kanske tre personer i min omgivning om det, resten tror att jag är på strålande humör. Det är för att jag tycker att folk har inte med det att göra, och framförallt ingen i det här forumet. Det här är en inspirationsblogg med utvalda delar av mitt liv, det finns ett gäng med vardagsbloggar som skriver på ett annat sätt, men det här är inte en av dem. Jag vill visa fina ögonblick i livet. Är du verkligen som du är i bloggen? Jag menar att allt är så himmla bra och romantiskt och livet bara flyter på. Har du inga problem? Ibland känns det som att du skriver på bloggen som du skulle vilja vara, inte hur du faktiskt är. Jag menar när du skriver om saker som det under best of då känns det som att du väljer ut de saker i ditt liv som är som du skulle vilja vara jämt. Jag babblar, men min fråga är VEM är Sandra? Se föregående svar. Dessutom kan jag tillägga att det är snöslask på mina trottoarer också. Varför slutade du hänga med joakim när du blev ihop med vinden? Det är lite mer komplicerat än så. Komplicerat på ett sätt som jag inte kan berätta här. Allt jag kan säga är att det har ingenting med Vinden att göra. Jag har funderat på hur det är att leva sitt liv genom en fotolins som du gör. Känns det aldrig som att spontaniteten försvinner och att du missar saker för att allt ska dokumenteras hela tiden. Att du liksom inte är här nu, utan i kommande blogginlägg? Fast å andra sidan gör du säkert en massa roliga saker som du inte fotar av och bloggar om. Jag har också själv funderat på det. Missar jag saker när jag fotar dem? Ser jag dem genom linsen verkligen på samma sätt som om jag bara suttit bredvid som en vanlig person? Jag vet inte. Vet faktiskt inte alls. Men vad jag vet är att alla de där bilderna är minnen och jag blir så himla glad över att titta tillbaka på dem. Och jag fotograferar ju inte konstant, utan är så som folk mest är när de är på fest. Vad gör du när det känns som om syret i alla världar, i hela universum, inte räcker till för att fylla dina lungor såpass att du kan överleva? jag skriver och skriver och skriver. Allt måste bara ut och bort. Och sen sover jag och sitter på en balkong och röker en miljon cigaretter bara för att. Vad var det bästa med att sluta högstadiet och börja på gymnasiet? vilken var liksom den största och bästa skillnaden? Jag gick i samma skola från årskurs 1 till årskurs 9. Det sjuka var att alla som var populära i första klass också var det i nian. Det här gjorde att de här människorna trodde att de var några övermänniskor och de utövade sin makt på ett fruktansvärt sätt. Det bästa med att sluta högstadiet och börja gymnasiet var därför att byta skola. För trots att många av de här människorna började i samma skola som mig så var den ändå så utblandad med andra människor som inte kände dem, så deras makt försvann. hur många mail från flickor som ber om råd får du ungefär i veckan? vet inte. kanske tio i veckan? Träffar du din pappa nåt? har du mycket kontakt med honom? jag träffar min pappa ett par gånger om året. jag önskar att vår kontakt vore bättre. jag blir alltid helt svag i hjärtat av pappor som fikar med sina döttrar, shoppar med dem, ringer när de är ledsna, kramar dem och är liksom som pappor. filmer som handlar om fader-dotter-relationer är det sorgsnaste jag vet. Tänker du aldrig på att du är en förebild för så många unga? Du har flera gånger tagit upp och snyftat över hur hemskt det var när du vägde "hela" 58 kg och sen stolt berättat att du lyckades gå ner 8 kg, samt publicerat bilder på din frukost bestående av 1/2 nudelpaket + ett ägg. 58 kg är verkligen inte mycket, sluta hetsa unga till att svälta sig. Men vet du vad. Jag tror du vinklar inlägget helt fel. Inlägget (det var bara ett) handlar ju enbart om hur dåligt jag mådde, vilken ångest jag hade och vilken hemsk period i mitt liv det var. Hur bisarrt det är att man ska behöva känna så trots den vikten. Hur sjuk den här världen är som får en ung flicka att känna så. Jag hetsar ingen, men tror däremot att alla inlägg blir mer verkliga om man faktiskt är så ärlig som möjligt. Alla kämpar på olika sätt, jag kan inte bära upp allas ångest, utan ville bara berätta min historia. Det är så många som har kommenterat det inlägget och skrivit att det hjälper dem, så något rätt hoppas jag att jag gjorde. Angående mat orkar jag knappt svara på det. En gång, hösten 2007 publicerade jag en tom skål med nudlar. Tycker att jag ofta publicerar exempel på god och bra mat. Hur var du som fjortonåring? Osäker, rädd och med en oerhörd längtan till när livet skulle börja. Satt bara framför datorn hela nätterna och väntade på en första inbjudan till ett nytt liv. Sandra, vad skrämmer dig? Vad är din största rädsla? Och inte nu typ spindlar eller sånt. Jag har faktiskt en extrem spindelfobi. Det kan du läsa om här. Annars hatar jag att vara ensam. Jag klarar inte av att vara hemma en fredag när alla andra är ute på fest för då känns det som om att jag inte har några vänner. Då lägger jag mig i min säng och vill dö. Så är det. Hemskt. Jag håller på att öva bort det. när du var tonåring, blev du någonsin påkommen av polisen/föräldrar när du druckit? ja, såklart. av föräldrar flera gånger. polisen har hänt en gång. skolavslutningen i nian. jag gick runt och höll i en flaska vin som jag och en kompis delade på. polisen gick förbi, tog flaskan och hällde ut den. vad heter du, frågade polisen mig. och då ljög jag. och sen fick vi gå. Vad vill du göra mer med ditt liv? Resa mer. Sova mindre. . Q&A part 11. This time about life in general. Read it in english here.
