photo source. ▽ Tänker du någonsin på döden Sandra och om att bli gammal? Och hur hanterar du det? Ibland funderar jag på meningen med livet och vara ung och kämpa och bygga upp en framtid när vi en gång måste lämna den. Du har det alltid så fint och roligt så jag undrar om det någonsin kommer över dig liksom. ▷ Kan man säga att jag drivs av döden? För jag gör nog det till en stor del. Flera gånger i veckan tänker jag på att man lever bara en endaste gång och att jag därför måste maxa. Jag hoppar in i saker med naivitet och utan begrundan - för att tanken på att missa något är än mer skrämmande. Jag vill göra allt jättemycket, jag vill känna att jag levt, att jag varit snäll och att jag vågade massor när jag är ett gammalt skrutt. Inget är förgäves när det känts i magen, är du med? Att vi måste lämna livet sedan som du skriver betyder ju inte att det saknar mening bara för det. Man köper snittblommor hem och ställer i vaser fastän man vet att de dör några dagar senare. Men de där fyra dagarna blev man ju lite gladare varje gång man såg de stå på bordet liksom. ▽ Hej Sandra! Jag har en fråga. Min bästa vän (av ganska få) är gravid. Vi är 23 år, så hon är inte helt förvånande också den första jag känner som ska ha barn. Förutom att jag är orolig för henne, bland annat eftersom hon är i ett nytt förhållande och så himla ung, så känner mig också lite ledsen för oss. Det kanske är egoistiskt men det känns om jag blir berövad min enda riktigt bra vän – resor som vi inte hunnit göra, fester vi inte kommer kunna gå på, ja, allt vi inte kommer kunna göra tillsammans länge. Tänker att du kanske upplevt likande? Hur ställer man sig till sånt här? Det är ju inte bara en fas utan något som förändrar hela livet… ▷ Hej! Jag förstår din känsla, men var inte orolig. Ska försöka dela upp din fråga i lite olika delar för att förtydliga hur jag tänker. Ang hennes graviditet, det är liksom hennes val och liv. Hon är en vuxen person och många blir mamma vid den åldern och så kan det vara. Ibland gör man slut och så kan det också vara. Var där för henne och peppa och våga tro på hennes egna val och handlingar. Det är liksom det man som kompis kan göra i en sån situation (om det inte är en destruktiv relation då, men det är ju en annan diskussion). Ang er relation så är det förstås så att den kommer förändras efter kids. Men när man är bästa vänner finns ändå det där starka bandet av att dela med sig av hemligheter, tankar, svåra grejer kvar. Och det försvinner inte (iaf vad jag märkt) när barn kommer. Kanske ändras er setting från klubbnätter till café, eller en aw istället för en lång restaurangkväll, men samtalen tycker jag fortfarande är detsamma. Även mammor har ju många funderingar i huvudet förutom deras bebisar tänker jag. Och allt eftersom barnet blir större har mamman mer tid till annat. Det sista ang framtiden, du kommer märka att du inte behöver ha din kompis som en trygghet när du gör alla sakerna du drömmer om. Du kan fortfarande gå på de där festerna, resa de där resorna, träffa de där människorna. Du skriver att du inte har så många vänner, men du är bara 23. Jättemånga av de kompisar jag hänger med har jag träffat när jag var 25, 26, 27, 28, osv. Livet har så många faser och i varje ny fas dyker en ny person upp (minst). I promise. Ditt liv är ditt liv och det kommer bli greatness. Kram. ▽ Hej! En stilla undran, Sandra… Jag har under flera års tid läst samtliga (ja, faktiskt!) av dina blogginlägg, ofta med stor behållning. Sedan något år tillbaka reagerar jag dock över ditt klart försämrade språkbruk. Varför skriver du med flit avsevärt mycket sämre än tidigare? Jag syftar alltså på uteblivna punkter etc. eller att du medvetet kör ihop två huvudsatser i en och samma mening, vilket resulterar i att dina texter plötsligt helt förlorar det flyt som förut var så karaktäristiskt för ditt skrivande. Exempel från inlägget ovan: ”Åt en cesarsallad på räkor den var så god” Det fullkomligt blöder i mina ögon av den sortens läsning. Du är ju t.o.m. författare till yrket… Är det något stilistiskt du vill uppnå med detta, eller vad fyller det hela för funktion? Min syster är dyslektiker och skriver uteslutande på det sättet, t.ex. ”Idag var jag och badade med Lisa det var skönt”. I hennes fall har jag dock lite mer överseende. ▷ Haha hej! Älskade på något vis denna fråga? Men mot svaret: det är ett medvetet grepp. Jag gillar det där slags språkbruket. Jag tycker det passar sig helt perfekt i bloggform. Istället att det är som att jag skriver en historia för er, är det som att vi har en konversation mittemot varandra. Jag försöker hitta ord och uttryck (och ibland hoppa över punkter) för att illustrera ett tempo eller en känsla eller ett mående. Ibland tänker jag att det är som ett sms som jag skickar iväg. En bild på en sallad till en kompis och en text: Åt en cesarsallad på räkor den var så god Jag känner mig så färdig med finurliga adjektiv och sirliga formuleringar på den här platsen atm, jag vill lägga komman på konstiga platser och skriva på svengelska och ibland inte ens avsluta en mening. Blir det inte roligare så, när språket är i rörelse man hinner knappt hämta andan ibland
