▷ Hej Sandra! Snygga brallor, och vad fint du har det! Monsteran! Tavelväggen! Här kommer en fråga som kanske är pinsam för en stockholmare att besvara, men eftersom jag kommer från en småstad så struntar jag i det. Vilka kändisar brukar du se i närheten av där du bor? Som du inte känner alltså. För du bor väl i ett ganska kändistätt område? Ser fram emot svar puss! ▽ Hej och puss och tack. Jajo det händer! Tyvärr är det så att jag är närsynt och känner bara igen personer (även vänner) när de är på 3 meters avstånd, så ganska ofta missar jag folk. Här kommer en lista på kändisar jag ser titt som tätt: Emil Jensen, Malin Cederbladh, Skarsgårdsbröderna, Josefine Jinder, Timbuktu, Elsa Billgren, Gösta Ekman jämt när det begav sig, Danny Saucedo, Molly Sandén, Skavlan, Maria Bonnevie nu kommer jag inte på fler tjing ▷ Okej, två frågor: dricker du kaffe varje morgon eller dricker du enbart te? Hur förhåller du dig till kombinationen rökning och löpning? Vet att detta kan tolkas som en neggig fråga men är inte alls min avsikt utan bara något jag reflekterat över då jag själv skar ner rejält på mina festcigaretter när jag började springa på grund av att det kändes så kontraproduktivt med cigaretter om man vill andas frisk luft i lungorna och utnyttja sin fulla lungkapacitet. ▽ Fråga 1: Jag dricker te på morgonen och dricker min första kopp kaffe när jag kommer till jobbet. Om jag jobbar hemma dricker jag den första koppen kaffe när jag är i ordninggjord för dagen och borstat tänderna etc. Är inte särskilt kaffeberoende, på helgerna kan jag helt glömma bort att dricka det. Att dricka kaffe för mig symboliserar typ att det är dags att jobba! Fråga 2: Jag har ju rätt bra kondis trots min rökning. Men jag tänker ibland på hur bra den skulle kunna vara om jag inte rökte. Ett av mina nyårslöften är ju då att sluta röka. Jag kommer skriva en del om allt det här snart, hoppas jag. Vill inte att det blir massa tomma ord. Men det finns ju exempelvis en anledning varför jag käkar så mycket godisklubbor om dagarna atm.. kram! ▷ Jaaaag har en fråga! Har du skor på dig inomhus när du har kompisar över??? Kör du Carrie ”But this is an outfit..” Massa kramar, heja dig! ▽ Haha jaaa! Har oftast skor inomhus när det vankas finmiddag hemma hos mig! Har även med mig klackskor till fest ibland. Man får alltid ha skor inne hos mig om dom är en del av outfiten. ▷ Hej Sandra! Jag har en fråga. Kortkort är ju lite utav ditt signum. Jag hade ofta det förr när jag var yngre, men nu känner jag mig inte bekväm i det av olika anledningar, mycket för att jag har väldigt långa ben som inte behöver framhävas mer än vad de redan gör. En annan anledning till att jag känner mig obekväm är för att det känns så himla opraktiskt. Om jag behöver böja mig ner, sträcka mig upp eller vill sitta bekvämt blir det plötsligt värsta projektet att kunna göra det utan att samtidigt känna mig helt blottad. Har du kanske kommit på bästa knepen för att undvika att kjolen/klänningen åker upp eller är du kanske inte så brydd av dig kring detta? ▽ Hej och grattis till långa ben! Ang kortkort är detta en fråga jag får titt som tätt. Jag har ju haft korta kjolar så otroligt många år nu, jag märker att mitt kroppspråk är delvis förändrat. Har jag på mig byxor stryker jag ändå ut dom där bak så fort jag sätter mig, som om det var en kjol som inte ska bli skrynklig. Och jag plockar upp saker från golv genom att sätta mig på huk på ett särskilt sätt etc osv. Men i det stora hela är jag nog inte heller särskilt brydd. Jag har alltid strumpbyxor under och då gör det ju inget om det syns lite? Är det sommar har jag avklippta strumpbyxor. Går jag i trappor eller åker tunnelbana tänker jag typ "kul för dom, orka bry sig". För ärligt - orka bry sig om folk ändå, det är ändå så få man gillar. Och okända personer träffar man ju antagligen aldrig igen. Puss! ▷ En fråga jag gärna ser i ett inlägg: Hur var skilsmässan mellan dina föräldrar, för dig? Hur gammal var du? Vad hände inne i dig? Hur känns det nu? Vet att du och din pappa inte har kontakt nu men skulle gärna läsa hur du kände där och då och kanske har känt senare, utan att på något sätt lämna ut dina föräldrar och deras relation såklart. Samt tips på hur du hanterar skilsmässor när du är barnet. Är med om detta nu som 27-åring. ▽ Hej! Denna fråga blir ganska kort, för att jag har inte särskilt stora trauman alls kring detta. Mina föräldrar separerade när jag var 7 år gammal. Jag vet ju nu i efterhand att det var hårt och jobbigt för dom, men som barn minns jag knappt att jag var ledsen. Snarare tyckte jag att det var skönt att dom slutade bråka. Jag minns året innan skilsmässan mycket tydligare och oroligare för mig som barn. Jag är ledsen att höra att du går igenom en skilsmässa, men jag tänker att när två personer väljer att separera är inte det ett enkelt val. Det är något man till slut behöver göra, en sista utväg. Och ens föräldrar är ju också personer med hjärtan och känslor och förtjänar att vara lyckliga och sådär. Nu blev jag i och för sig lite osäker på om det är du själv som går igenom en skilsmässa eller om det är dina föräldrar, men hur som tror jag i alla fall inte att skilsmässor = katastrof. Ibland kanske det är det bästa som kunde hända för den specifika familjekonstellationen. Puss.
