▽ Har tänkt på sen du skrev att du aldrig behåller böcker. Varför väljer du att köpa dom inbundna som är så mycket dyrare ifall du ändå inte vill behålla? Och vad gör du när du läst klart? (Var hamnar böckerna) ▷ Hej! Jag får många böcker i recensionsex. De jag köper själv köper jag i hårdbok för att jag själv är författare och vet hur lite pengar man tjänar. De få kronorna som man man faktiskt tjänar ihop för sina böcker är just inbundna böcker. Så jag vill supporta! Det tar oftast flera år att skriva en bok, det kan va värt en tvåhunka. De flesta böcker vill mina kompisar eller min mamma ha eftersom jag nästan enbart läser nyutkommet (eftersom jag recenserar på bloggen). Annars skänker jag Stadsmissionen som ligger på gatan jag bor. Jag sparar böcker jag älskar. kram ▽ Hej! Med många nära i film- och tv-branschen så skär det lite i mig när du skriver ”min regissör” och ”min producent”. De flesta i branschen brukar tycka att det är ett lagarbete o göra film och att det därför är er serie, inte en enskild persons i teamet. ▷ Tänkt på denna kommentar så många gånger sedan den skrevs och hur lätt man kan feltolkas. Min slutsats är att vi tänker olika med orden. För jag är lika mycket deras manusförfattare. Man är varandras i laget. I reklambranschen som jag kommer från från början – så pratar man också så: min art director, min projektledare osv. Men - alltid ett lagarbete. Jag säger också "min förläggare, min redaktör" och så vidare. Så tror det mer handlar om semantik här än något annat. Självklart är det i högsta grad ett lagarbete och jag har stor respekt för samtliga i teamet, det är jag övertygad om att de vet om. Utöver det är jag OCKSÅ övertydlig på bloggen för att de flesta inte läser alla inlägg. Om jag bara skriver "hade möte med regissören" tycker jag att det är lite otrevligt slappt, samt att det kan flyga förbi vissa läsare. Jag vill hela tiden förtydliga: att det är min regissör till min serie som jag just nu jobbar med. Att ha en blogg är att hela tiden försöka få med så många som möjligt i den storytelling som är mitt liv. Det är så lätt att störa sig på folk...försöker ducka från självklara grejer men det är inte alltid helt lätt. ▽ Jag har nyligen blivit 30. och funderar på det här med anti-age produkter ( himla klyschigt I know, ålderskris hello? haha) och undrar om det är något du använder? Jag undrar också vad du tänker allmänt om den typen av produkter? Har två kompisar som använt sådana krämer sen de va 25 och de tror mycket på effekten av sånt men jag är och har varit skeptisk men nu plötsligt kliar jag mig i huvudet och funderar på om man ska hoppa på anti age tåget också haha. ▷ Hej hopp! Först och främst finns det inga bevis på att några anti age-produkter skulle fungera. Noll bevis alltså. Däremot tror jag på att använda krämer som passar ens ålder på samma sätt som man tänker att man använder krämer som passar ens hy. Man kan behöva en ögonkräm + 35 för att huden där under blir tunnare. Man kan behöva tänka på hur man applicerar sitt smink för att det lätt lägger sig i de fina linjerna. Och så vidare. Gå inte på skönhetsbranschens copy om anti age, men ta hand om din hy om om det gör dig glad. ▽ Hej Sandra! Jag vet inte om det beror på de senaste inläggen om balkonger och inredning osv, men hur tänker du kring att du byggt upp ditt varumärke på ungdomskärlek och tonårsromantik. Nu blir det allt mindre sånt i bloggen även om du skriver om det. Hur tänker du kring det? Tror du att du kommer tappa läsare eller håller du på att ändra riktning? ▷ Flera av mina skönlitterära böcker handlar om unga människor som förälskar sig, det har du rätt i, men min blogg har alltid handlat om mig. Jag har aldrig varit tonåring på bloggen utan har bloggat under mitt vuxna liv, så dina tankegångar stämmer inte riktigt. Tror många förknippar mig med olika saker beroende på när och hur de hittade mig. Många kanske har funnit mig genom mina texter att komma över någon och förknippar mig med hjärtesorg och singelfestande. Andra genom mina böcker och ser bloggen som en kul inblick att följa en skrivande persons liv och arbete. Andra har följt mig sedan jag var tjugonånting och hade femtiotalsklänningar och kritvitt hår och ser mig som "niotillfem". Andra som tjejen som bodde i New York ett tag och sen flyttade därifrån för att följa sina drömmar. Andra bara som Sandra, en Stockholmstjej vars blogg jag följer. Det spelar inte så stor roll för mig. Jag känner mig väldigt trygg i bloggen och dess värld. Läsarantalet har dessutom gått stadigt uppåt i snart 16 år så tror heller inte det är något problem ☺️ Jag är inte mina berättelser, men det är inte sällsynt att författare förknippas med sina genrer. Skulle fallet vara så går det bra för mig. Däremot är jag rätt övetygad om att folk kan separera det från mitt egna liv här. Men vi ses på SVT nästa vår för mer ungt heartbreak!