▽ Fråga till frågeinlägg: Hur uppskattar man bäst singeltiden? Har varit singel i ca ett halvår och vill väl ta mig ut i singellivet. Men jag känner att jag fegar ur, har väl träffat någon på Tinder som inte riktigt ser ut som man tänkt sig, och nu är jag bara skraj över att känna någon annans händer på min kropp eller känna någon annans doft i min säng. Hur kommer man ur den rädslan? Om du ens varit där? Älskar i varje fall din blogg, stort fan sedan ca ’08, haha!!! → Hej din lilla skrutt. Först och främst - det är ingen stress. Majoriteten av tiden är det ganska ospännande att vara singel tycker jag. Det är okej, men för det mesta känner man ju sig uttråkad? Och! Livet måste inte va kul hela tiden, det är nån märklig sex & the city-idé som ligger kvar. Om du tycker det är läskigt med nån annans händer på din kropp är du kanske inte där än. Jag hade en sorgeperiod på tre månader där jag mer eller mindre inte klarade av att hångla med folk. Jag försökte, men sen gick jag runt med grov ångest i dagar. Sen en dag - plötsligt killar överallt? På gator och torg? Det är olika för alla. Men det handlar också om att bara sätta igång om man nu är sugen. Jag tror det är jätteviktigt att avdramatisera det. Varje snubbe du träffar är inte din potentiella drömprins. Du kommer inte förälska dig i varje tindermatch. Se det lite som ett mobilspel med killar. Gå på nån dejt om du har lust, men gå på fler och backa inte om en är dålig. Tänk att det är trevligt att ta en öl med en snubbe bara. Ibland har ni kul, ibland blir det hångel. Jag tror att en väg i livet i det stora hela är att inte ta saker så allvarligt. Vad känns bra nu? Vad blir jag glad av? Gör det då! Och ja, wow vilket lifecoach-råd jag just gav, men yolo!!! Fånga den satans dan. Kyss nån du tycker e gullig och kyss sedan en ny. Käka en pizza med en kompis, se en bra film, mys runt. foto: Isabella Ståhl // Studio Emma Svensson ▽ Skulle inte du kunna skriva lite om VARFÖR du läser? Du kanske tycker det är självklart men jag jobbar som bibliotekarie och har verkligen tappat tron på läsningen på senaste tiden. Är det viktigt öht? Mår du bra när du läser? Vad tänker du? → Alltså - det finns någon idé i det (svenska?) samhället att man "ska" läsa. Jag vet inte HUR många gånger folk jag träffat får nåt flackande i blicken när jag pratar om en bok jag läst och säger något i stil med "Ja, jag läser ju inte så mycket tyvärr, men jag ska ändra på det...". Alltså - att läsa är ju som vilket intresse som helst. Gillar man det kan man göra det, och om man inte gillar det behöver man inte. Jag tycker det är så bra att böcker också utvecklats till ljudböcker så mycket nu, för det krävs ju en hel del koncentration att stirra på text. Men det är berättelserna och orden som är det viktiga, inte om dom konsumeras i bok- eller ljudform. Jag läser för att jag ständigt är på jakt efter den känsla som sker när en bok helt uppslukar en. Tycker den slår det mesta? Den händer inte jämt, men några gånger om året kanske. Sen läser jag för att jag skriver. Jag tycker mitt språk utvecklas av läsning och jag tycker om att vara i andras världar av ord. ▽ Hur får du den magnifika monsteran att stå upp sådär? min växer bara nedåt… → Jag har ställt upp den med en stor bambupinne som den vilar på! Du ser den om du kollar noggrant. ▽ Jag har en fråga om tro. Hur tänker du kring tro och religion? Tror du på Gud? Har du någon gång gjort? Eller hur skulle du beskriva din livsåskådning? → Hej du! Jag tror inte på Gud och har aldrig gjort. Jag tror på vetenskap och att vi bara dör när vi dör. Däremot är jag inte emot religion? Jag respekterar folk som tror på nåt och skulle aldrig liksom ställa dom mot väggen. Jag förstår om man vill tro. You do you. Däremot om man ifrågasätter evolutionsteorin och så vidare kanske vi inte direkt är en supermatch..
