photo: sarah hermans (for english, click “in english” in the right frame below FAQ) Hur gör man om man är trött på allt? människor, livet, vintern? Det här gör jag; Är ifred. Att bara vara för sig själv några dagar, inte prata med någon, bara lyssna på musik man tycker om och se bra filmer är så himla värt. Ibland kan man bara låta det vara så. Andra bra grejer man kan göra är att planera. Boka en resa till hösten till exempel. Det kan ju vara minsta lilla bussresan till två städer bort, en konsertbiljett, en picknickhelg, en övernattning på en hemlig plats, vad som helst. Har man bara något litet att se framemot känns livet inte så himla värdelöst. Ditt bästa tips för framtiden till en 17 snart 18-årig tjej? Ta det lugnt och ha roligt. Det ordnar sig. vad tror du om idén att flytta till Falun och studera, ska jag göra det, blir det bra tror du? Ja det blir bra tror jag. Och blir det inte det kan du alltid ångra dig. Det är nämligen det bästa, att man aldrig är fast utan kan bestämma sig för att göra något annat om det inte känns bra i magen. photo: nishe Har du några överlevnads tips på hur man inte känner så så värst ensam på dom där torsdagarna när det inte finns något att göra och man ser på någon knasig film på sin dator och äter kakor som man kanske inte borde äta och känner sig bara jätte ensam? Överlevnadstips nummer ett är att alla andra också sitter i sina rum och äter kakor och känner sig lite ensamma, inklusive mig. Överlevnadstips två är att starta upp ett eget litet projekt när man sitter där hemma och känner att man inte gör något. Att pyssla ihop en fotobok till exempel. Eller starta en tumblr eller ett collage att sätta upp på väggen. jag är snart 18 och oskuld. har träffat en del killar till och från (men aldrig blivit ihop). men det har liksom aldrig “hänt” och det känns som att alla andra gör det, hela tiden. och vad kommer min första kille tycka om det? ska jag ljuga och säga att jag gjort det? 18 år är ingenting. Hade hur många kompisar som helst som var artonåriga oskulder när vi var i den åldern. Tror det är så himla många fler som är oskulder än vad man tror. Jag tänker att precis som du funderar på om du ska ljuga, precis så tänker nog alla andra också. Och därför känns det som att så många fler har gjort det fastän det egentligen inte är så. Din första kille kommer inte tycka det är konstigt, jag tror man snarare uppskattar ärligheten. "Bara så du vet så har jag inte gjort det här förut så vi kan väl ta det lite försiktigt, okej?" hur enkelt som helst att säga! Och inte konstigt alls. Finns det något botemedel mot framtidsångest och olycklig kärlek? När man vill göra allt och tillslut gör ingenting. Såvitt jag vet finns det inget vettigt botemedel mot olycklig kärlek. Har skrivit ett inlägg om mina bästa tips här. Mot framtidsångest tror jag inte man ska oroa sig så himla mycket. Man kommer nämligen alltid att dras med den, jag gör det fortfarande, för man vet nog aldrig riktigt vad man bör och ska göra. Det viktigaste är nog att inte tänka sönder det. Man får följa sitt hjärta så gott man kan och göra sådant som känns bra och roligt tills vidare. Det brukar ordna upp sig i slutändan. Hur FAN gör jag för att skaffa nya vänner här i Stockholm? Flyttade hit i höstas och har inte fått en enda ny. Har inte blivit vän med någon på mitt jobb för vi är så olika, och jag pluggar inte, går sällan ut… Funderar på att börja plugga typ bara för att träffa nya människor. Kan du inte maila bloggare som verkar roliga? Det har jag gjort några gånger när jag varit i städer där jag inte känt någon och folk blir oftast glada och pepp! Börjar man samla på sig två-tre stycken brukar det långsamt fixa upp sig. Och kanske ska man bara följa med sina jobbarkompisar ibland efter jobbet, även om man är olika kanske det leder till något annat. Och så kanske de har vänner som du trivs med! Vad gör man när man mår dåligt en hel dag över att världen är så stor och elak och man känner att man själv är så liten och inte kan göra ett endaste dugg åt krig och svält och orättvisor? Man kanske tänker att ingen kan göra allt och så går man med i en liten organisation och hjälper till med det man kan. photo: mariana pacho lopez Hur stor betydelse tror du att utseendet har? Alltså sitt ansikte som man inte kan göra något åt. Jag tror på utstrålning, charm och stora skratt. Om man har hela livet framför sig, vad måste man då göra innan man dör tycker du? Köpt baguetter på ett bageri i frankrike, silat vit sand mellan tårna, kysst en pojke man inte visste namnet på, vågat göra något ingen trodde att man kunde, åkt de flygande tågen i japan, varit så sjukt kär att ryggen blev helt varm och blöt när han satt bredvid, skrattat av stolen, köpt en dyr klänning som man använde en gång och aldrig igen, varit så högt upp att man kunnat se ut över en hel stad, drömt om något sedan gjort det, pussat någon över hela kroppen för att man tyckte om dom så mycket, klappat ett vilt djur, sagt jag älskar dig, gjort något lagom olagligt, längtat till havet (jag och filip pratade igår om att det är viktigt att längta efter det ibland), lyckats odla tomater, ätit två pizzor på raken, gått barfota en hel dag, ställt sig upp och sagt ifrån, känt sig sjukt jäkla nöjd. Hur ska man överleva att vara tonåring? Jag behöver en liten uns med tips om överlevnadsinstikter som femtonåring i stockholm och du verkar ha haft det så bra när man bläddrar i arkivet. Det enda jag vet är att bra musik, böcker och en vän som förstår brukar hjälpa. Och att göra det bästa av situationen, som att ha picknickar på gården, filmmaraton, spela spel och prata sönder allt fint man ska göra i framtiden och vart man ska rymma. Det brukar lätta hjärtat lite. Och lyssna inte på folk som säger elaka saker, de säger det för att de mår dåligt själva. Håll ut, det blir bättre! okej en fråga till! jag brukar alltid ha planer för hur jag själv skulle vilja bli och vara, nu till exempel så har jag bestämt mig för att det är dags för mig att sluta raka armhålorna och bli den faktiska rebel som jag borde vara, och nu undrar jag lite vad du har för planer? vem vill du bli? hur skulle du vilja förändra dig? (både insida och utsida) Mina framtidsplaner med mig själv är att bara umgås med människor som får mig att må bra. Att försöka känna att jag är helt okej och duktig så ofta som möjligt (hamnar stundvis i ett lätt kan-inget-vet-inget-är-värdelös-folk-har-inte-märkt-det-än-bara), att våga säga till människor som har förutfattade meningar om en att jag blir ledsen när de säger så och att alltid stå upp för vänner som hamnar i liknande situationer. Och sen hoppas jag att jag aldrig glömmer bort att livet blir så himla mycket roligare om man tackar ja och försöker göra saker som man inte har gjort förut. Utseendemässigt vill jag bara ha helt sjukt långt hår, men det tar nog lite tid eftersom det är så sönderblonderat där under. min dröm är att få flytta till sthlm och börja på den skola jag vill. men vad gör man om man inte har dem rätta betygen och man gör sitt allra bästa men inget händer ? jag vill inte o i staden jag bor i längre, jag vill utforska och träffa trevliga människor! har du något litet fint tips om man känner att man vill så mycket men inte tror att man klarar det ?! Det finns alltid någon slags annan väg att ta sig till det med vill. Exempel: jag ville läsa genusvetenskap men kom inte in för att man behövde ha 19.0. Men om man började läsa på kulturvetenskapslinjen som bara hade intagningspoäng 15.0 så kunde man efter en termin automatiskt börja läsa genusvetenskap om man ville! Kanske finns det något sådant för dig eller någon linje som är liknande den du vill läsa? Börja kolla runt! Gör också högskoleprovet, får du tillräckligt bra kommer du ju in med det. Och känner du att du verkligen måste iväg skulle jag bara ta någon random kurs och flytta ändå. Ibland är det bäst att göra det man mår bra av, och inte det som är bäst karriärmässigt. photo: skullofsilver kan det vara rätt att börja gymnasiet i en annan stad bara för att komma bort från skitstället där man bor trots att man kommer få ungefär fyrtio minuters restid? (plus lite bussväntan osv.) Ja, helt klart. visst kan det även om det är fel kännas rätt att dela cigaretter med sina kompisar bakom skolan när det nästan känns lite som en början till en biljett bort till hemmafester och pojkar? Ja jo. Alltså för att vara politisk korrekt borde jag ju säga nej, men jag vet ju att jag gjorde samma sak. Men kanske finns det andra sätt också. Som att äta lunch ihop, ta en fika efter skolan eller bara sitta bredvid varandra på rasterna. Cigaretter känns ju tufft och sådär när man är femton men jag kan lova dig att det är helt förbannat deppigt att vara beroende av något. Dyrt och jävligt och fult är det också. Om man inte är en ung Johnny Depp alltså. visst är det helt rätt att lägga extra energi på att vara “duktig” för sina föräldrar ett tag framöver så att man kan få åka på way out west? egentligen skulle jag allra helst åka till emmaboda eller peace and love men det skule aldrig mina föräldrar låta mig göra fast jag kommer ha fyllt 16 i sommar. yes box fortsätt vara duktig! : ) way out west är helt klart värt det. Hur gör man för att våga? Man gör saker fastän det är läskigt. Och så gör man så om och om igen. Då gör det lite mindre ont i magen varje gång och till slut gör det inte ont alls. Vad gör man när man känner sig så ensam att man vill fly till världens ände trots att man sitter i skolans matsal med de som ska vara en bästa kompisar? Hur klarar man sig ur vad-ska-jag-göra-efter-studenten-ångest? Jag älskar din blogg. Så fort jag känner mig sorgsen går min pojkvän in här för att kolla om du uppdaterat så att jag ska bli lite gladare. Tack Sandra. Oh vad fint. Åh. Har skrivit ett inlägg om att känna sig så jäkla ensam att man vill vända sig ut och in. Läs det här. Jag känner mig ganska så ensam stundvis här borta. Jag har inte mina närmaste vänner här, jag kan inte gå upp till vanadisparken och äta middag med Michelle och jag kan inte sätta mig på en bar en vanlig måndag och dricka ett glas vin med Ludvig och låtsas att vi är i frankrike för vid medelhavet dricker man vin på måndagar. Även om det inte är så att jag vill åka hem såklart är det ändå en känsla som gör ont och som inte riktigt går att hamra ut. Jag försöker mest bita ihop och tänka bort det när det händer. Biter man ihop tillräckligt hårt och försöker göra sådant som gör en glad, som att gå långa promenader, sova i nytvättade täcken, prata med människor man inte pratat med förut och laga pasta carbonara så brukar det kännas bättre. Till slut. Du kan få berätta hur man tröstar en vän. Hur man tröstar dom rätt, för alla verkar bli tröstade olika. Och om hur man släpper taget om någon som man älskar så mycket att man mest bara vill hålla fast så att han inte lämnar en. Hur man låter honom gå för att man vet att han egentligen inte vill vara kvar, hur gör man det? Sen kan jag lägga till att din blogg är så himla fin. Av alla bloggar jag läser så är din bäst, man dör lite när man läser allt fint. Så sluta aldrig blogga för då blir internet tråkigt. Tack snälla gulliga du. Det här tror jag i alla fall förutom kramar är bra tröstsätt: Höra av sig ofta, det räcker med "hur mår du, känns det bättre?"-sms. Så länge man vet att någon tänker på en känns det bra. Bjud även med sorgsna människor på upptåg som bio, promenader och fikor. Man vill nog inte vara ensam även fast man tror det när man är ledsen. Och titta på roliga filmer ihop och göra sådant som får en skratta. Att vara en glad och förstående kompis helt enkelt. Och hur man släpper människor som man egentligen vill hålla kvar vet jag inte. Det låter för svårt. vad är ditt godaste råd till en 15 åring? Var snälla mot varandra, alla är precis lika osäkra och borttappade. Och den där känslan som känns som en ihålig svart pöl i bröstet - den går över, även fast det inte känns så.
