ur egenmäktigt förfarande av lena andersson ✉ HUR GÖR DU? hur hittar du killar att hångla upp bara sådär? jag har varit singel i hundra år men sånna grejer händer mig typ aldrig. var hittar en sånna killar → Asså jag tycker det finns söta killar lite överallt? Stockholm har den här planetens vackraste män helt klart. Jag har faktiskt skrivit en hångelguide en gång. Här kommer den igen: Mitt bästa handfasta sätt för att få kyss på fest: Ställ dig 10 centimeter närmare killen du vill kyssa än vad du skulle göra med en kompis när ni pratar. Rör vid honom ganska ofta och håll då kvar handen någon sekund längre. Det räcker om det är på hans axel eller midja. Le mycket, titta rakt in i hans ögon. Återgäldar han dina rörelser, alltså ler mycket, backar inte när du står lite för nära etc, ja då är han med största sannolikhet sugen. Växla då mellan att titta in i hans ögon och på hans mun. Ögon -> mun -> ögon -> mun. PANG BOM HÅNGEL. I alla fall typ nästan alltid! Ledord för hur man kysser någon är mjukt och försiktigt till en början, då kommer det bli bra. ✉ Sandra, när du gjorde slut med din första pojkvän, var det likadant då att du slutade vara kär? Undrar om det var likadant som med L och M fast omvänt. Eller helt annorlunda pga att ni var unga och lätt att man växer ifrån. Jag blev dumpad på samma sätt som du efter en fyra år lång och självklar ”elsaochpontus relation” (alltså som verkar perfekt självklar och trygg) och nu tänker jag mycket på dig och på hur jävla jobbigt det är för oss nu och att jag absolut inte tror på en enda relation. ingen sitter säkert så för mig är det fan inte värt det att bygga upp något med någon. Hoppas jag blir tokkär och glömmer min pessimism. Btw ett rebound hjälper mot panikledsenhet. men var ärlig med hen/dem och ta inte en bara för att utan någon som det på riktigt finns kemi med. Men det där vet ni redan → Hej! När jag och Tobias gjorde slut var det för att jag slutade vara kär, det stämmer. Men jag var också 22 år gammal och visste att jag inte var redo för att vara ihop resten av mitt liv. Mitt hjärta längtade efter äventyr, nya killar, hångel och resor. Samtidigt började vi båda växa åt olika håll, jag pluggade reklam och ville hänga på Riche och dricka öl med hipsters typ och han ville gå på technoklubb och promenera i skogen. Efter ett ganska dåligt halvår drabbades jag av panik en kväll när vi satt och kollade på TV och ba "det här kan inte vara mitt liv för alltid? det går inte!?" och så reste jag mig upp och gick ut och blev full på Berns och dansade till stängning med två kompisar och dagen efter gjorde jag slut. Det var brutalt och ganska omoget men jag får skylla på att jag var ganska ung. Jag kom sedan att ångra detta break-up för att han träffade en ny ganska fort och rollerna omvändes. Jag bad på mina knän att han skulle ta tillbaka mig men det gjorde han aldrig. Vilket också var bra, det var inte meningen att det skulle vara vi. Här är min dagbok från den tiden. Vi har en bra relation numera, är väldigt glad att just han var min första stora kärlek och ser tillbaka på det vi hade som något väldigt fint. Efter honom har jag ju då haft två seriösa förhållanden till. Jag och Ludvig var ihop i fyra och ett halvt år och jag och Magnus i tre och ett halvt. Efter varje break-up har jag varit väldigt utmattad och känt (och känner) den hopplöshet du beskriver. Är det värt detta? Orkar man? Hur ska man våga lita på att man inte ska bli lämnad igen? Svaret på denna fråga är enkelt. Man orkar för att man måste. Man orkar för att livet är kort och bara ett enda och att våga ge sig hän åt någon och älska innerligt slår det mesta jag varit med om. Att leva ett liv utan att våga är inte ett alternativ. När man ligger där på dödsbädden så vill jag tänka: Jag har älskat mycket starkt och jag har därför blivit mycket sårad. Jag har sörjt med hela min kropp för att precis så kär har jag också varit, att fallet behövde bli stort. Och ändå vågade jag älska igen. Lika starkt, ännu starkare. Och jävlar vad värt det var.
