KABLAM lät det från ett annat rum när vi satt och åt frukost i vardagsrummet. - Vad tror du det kan vara, sa jag. En vas, en lampa, ett glas? Diskmaskinen som öppnat sig, alla tallrikar som glidit ut? Ytterdörren som åkt upp och smällt igen i källsorteringen? Duschanordningen som seglat ur sina gängor och rasat ner i golvet? Nåt hade gått sönder i alla fall. Jag satt kvar och åt upp min frukost, långsamt.Jag längre tid som jag inte behöver veta - desto längre tid har ingenting hänt. Så tänker jag med det mesta. Varje morgon ger jag Didrik en macka med mjukost till frukost och lämnar rummet. Så länge jag inte ser, har soffan inte fått fläckar. Gör jag illa mig tittar jag aldrig en extra gång. Jag tar det sen, ett evigt krismantra. Som en actionhjälte som lämnar en scen i lågor utan att vända sig om. Fast mjukost.Den här gången var det skruvarna i gardinstången i sovrummet som släppt. Gardinstång över hela sängen. Min första tanke var - behöver vi verkligen gardiner?Det är väl ganska mörkt här inne ändå.Sen tänkte jag, undrar när vi kommer fixa det där. Kanske nån gång i januari, februari. 2026. Hämta stege från källaren..spackla..hitta rätt skruvar....borra...måla om Nej. Då är det bättre att sova utan gardiner helt. Vem har behövt gardiner i ett sovrum någonsin? Nej. Precis. (Om ni undrar hur det gick så hämtade Björn en stege från källaren och spacklade, borrade, pluggade, skruvade och målade under 24 h utan att be mig om hjälp eller ens knysta ett ord om det hela under processen. Sinnessjukt. Prinsmaterial.)
