För ett par månader sedan bad jag er berätta om det bästa som hänt er i vinter.Jag har publicerat utvalda svar i en serie!Här är den första.Här är den andra.Här nedan följer den sista tredjen delen,●Efter mammaledigheten var jag tillbaka på jobbet och mina gymnasieelever sa att det var roligt att jag var tillbaka och att de hade saknat mig. Eller ja, de sa "Ah shiet mannen hon e tillbaka" och sen kliade de sig lite generat bakom örat som 16-åringar gör och pep sedan iväg snabbt i korridoren. Men jag hann se ett leende i mungipan och jag kände mig välkommen tillbaka. 16-åringar är underskattade.●Den här vintern?..... Att en ny inredning till min veteranbil äntligen är på väg över Atlanten. Köat i tre år. Den är uppsydd i original tyg, komplett med innertak, kick-paneler, matta... ALLT!●I början av december mönstrade jag och min kille på en väns replika av ett 1700-tals piratskepp och seglade som crew från Portugal till Gran Canaria. Vi gick på 4+4 skift vilket innebar att man jobbade 4 timmar, sov i 4 timmar, jobbade i 4 timmar osv, dygnet runt i 8 dygn. Man var rätt mör och trött med andra ord. Lägg till en allergichock, lite influensa och vågor som fick skeppet att ligga sidledes mestadels av tiden på det så kanske man känner att det inte låter så himla nice?MEN - Allt det jobbiga var förlåtet och glömt när jag en av nätterna står och stirrar ner i havet som rusar förbi och förundras av fluorescerande plankton som lyser upp vattnet som små stjärnfall, och plötsligt ser en ryggfena skära genom vågorna. En flock delfiner har slagit följe med skeppet och börjar surfa på vågorna som skapas av fören på skeppet. De höll oss sällskap i 20 minuter och fick vattnet att lysa upp av planktonen på ett sätt som fick det att kännas som att jag var mitt i en Avatar-film. Det var bland det mest surrealistiska jag upplevt. Att vara mitt på Atlanten, inte ha sett land på många långa dagar, vara så trött att man liksom går på autopilot och då få se något som man bara kunnat drömma om. Svindlande på en helt ny nivå.Core memory created●Jag och min sambo är så jäkla roliga just nu. Vi har invecklade internskämt som vi kan aktivera med ett enda ord och ger kommentarer till tv-serier tills den andra kiknar av skratt. Det är så belönande att få någon man älskar att skratta, och att få vara tillsammans med någon med exakt likadan humor●Min bästis tog läkarexamen och vi dansade en hel natt och var snyggast och roligast av alla i lokalen●Vi gjorde ultraljud. Min kille trodde det skulle va ett grodyngel i mig men det var ju en liten person med två hjärnhalvor som flaxade med armarna när jag rörde på mig. Han blev så paff och tagen men på det gulligaste sättet.●I maj träffade jag en tinderdejt på eftermidagen som jag hade matchat med vid lunch. Han var lång och rolig och vi tog två öl innan vi skiljdes åt mot kvällen. Nu ligger jag med näsan mot hans varma rygg varje natt i vår gemensamma lägenhet och det känns som att allt har blivit lätt i livet, det gör inget om någon är arg på jobbet eller när IKEA-möblerna inte går att sätta ihop.●En liten vardagssituation. Stressad, tidigt på morgonen, snöigt och kallt. Några dagar innan jul och på väg till tandläkaren. Behöver en parkeringsplats i city, nu, och det är givetvis fullt överallt. Ser då en bil starta och att det dessutom är en ledig plats framför den bilen, på vänstersidan av den enkelriktade gatan. Blir överlycklig, jag kommer kunna köra in direkt efter den bilen som är på väg att åka. Och därmed hinna till tandläkaren utan att krångla. Men nej, det är en man som går ut och börjar skrapa rutan med bilen igång. Inser att det här kommer ta tid. Får fatta ett snabbt beslut: köra vidare och leta efter en ny plats med risken att det kan ta lång tid, stå mitt i vägen och vänta ut och därmed stressa mannen som skrapar rutan, eller ta mod till mig och testa att fickparkera in på vänstersidan framför den rutskrapande mannen som då skulle bli min publik. Äh, jag testar! Och jag gjorde det, vek in bilen alldeles alldeles perfekt, på första försöket. Så himla nöjd! Klev ur bilen och den rutskrapande mannen ropade högt till mig: ”Det var den snyggaste fickparkering jag sett, det gjorde du riktigt bra!” Blev så otroligt fånigt och löjligt glad över hela denna lilla vardagssituation; att jag utmanade mig själv till att våga, att jag faktiskt kunde parkera så perfekt, att en främling gav mig högljutt beröm, och självklart att jag tack vare detta morgonmod hann i tid till tandläkaren. Ibland är det det lilla som gör det.●AW? smsade han.Ja, svarade jag.45 minuter senare kysste han mig efter bara en halv öl.●Blev dumpad och allt gjorde så fruktansvärt ont. Man har ju hört historier om äldre som dör av ett brustet hjärta när deras partner dör. Plötsligt kändes det så nära inpå. Men trots allt jävla mörker så brast inte hjärtat. Psykologen sa att jag inte var deprimerad utan ”bara” hjärtekrossad. Touché. Men hon hade nog rätt. Det gör inte längre ont varje sekund, varje minut, varje dag. Livet utan honom gör mindre ont än livet med honom. Och det finns så många att älska. Vänner, familj och mitt livs viktigaste upptäckt - mig själv. Trots att det gör fruktansvärt ont att ha förlorat min bästa vän var det nog det bästa som kunde hänt. Jag saknar allt jag älskade med honom men mest av allt saknar jag vem jag var innan honom. Jag är äntligen på väg dit igen. ●Jag och min kompis åkte till IKEA en svinkall måndag efter dagvården. Vi tittade på soffor, köpte gosedjur till varandra och åt sedan varsin 12 köttbullar med mos och lingon. Är 26 år och hade inte kunnat tänka mig en mer perfekt kväll.●I höstas - tio dagar innan min cellgiftsbehandling mot bröstcancer skulle börja - gjorde jag och vännerna en sista kväll på stan. Jag hade tagit bort dejtingappen och gjorde mig redo för ett annat slags år. Men i fyllan där framåt småtimmarna gav jag två vänner i uppdrag att hitta ett sista ragg till mig. Efter 30 minuter hade de nästan gett upp men hittade till slut en kille längst in i baren som de tyckte kändes bra. De sålde in mig till honom och skickade sen en bild på honom till mig. Jag godkände ragget och sen möttes han och jag upp halvvägs till varandra. Det blev hångel inom några minuter och sen dess har han varit kvar i mitt liv. Genom cellgifter och hårförlust. Vad det än blir av det så har det gjort mig lycklig här och nu, mitt i all skit.
