- dorothy koomson ✉ Fina Sandra! På tal om andra lifehacks – vad gör du för att bota ångest? Du kanske har skrivit om det förr, men skulle vara skönt att läsa ett inlägg där man bara får höra hur någon annan hanterar sin ångest. Steg för steg typ. Du har ju säkert en annorlunda ångest än vad jag har (EXTREMT existentiell för min del, för det är så himla kul att ha). Kanske går det i perioder. Men det är iaf något jag tror att många skulle uppskatta. Puss ✎ Hej och puss. Självklart kan jag skriva lite om det. Jag jobbar just nu ganska mycket på att förstå min egen slags ångest. Ibland är jag bra på det. Ibland är jag helt sinnessjukt dålig. En sak som jag tror varit bra för mig, som jag insett bara på sista tiden, är att erkänna för mig själv att jag just nu faktiskt har ångest. Jag har tänkt så länge, det är bara ett break-up folk har det värre skärp dig. Men tyvärr är det ju så bara nu. Att jag inte är särskilt lycklig. En klok läsare skrev såhär till i kommentarsfälltet förra veckan och jag tyckte det var så himla fint: "Hade en så fucking pissig helg härom veckan och mådde sämre än nånsin och det skrämde mig så himla mycket men tänkte dela med mig av en fett banal grej en vän sa till mig som ändå hjälpte mig sjukt mycket: det är inte farligt. Det är inte farligt att känna saker även om det e jobbigt och en tror att allt håller på att gå under och rasa men det gör inte det, det är inte farligt <3" Så sant. Det är inte farligt och därför är det okej. Man får vara ledsen ibland, man ska nog det till och med. Här kommer lite olika strategier jag använder mig av när huvudet börjar krampa och krympa. Och obs, jag vill inte förringa någon som lider av depression etc. Jag vet att det finns så himla många som har det värre och att min lista säkert är banal. Men kanske kan den hjälpa någon. ✖ Ta sig ut. Ut med dig bara. Förra veckan snittade jag på en mils promenad om dagen. Säger högt till mig själv: Nu går du ut, Sandra. Du har en kvart på dig att ta dig ut i trappuppgången. Och sen tänker jag att jag får köpa en to-go-kaffe när jag väl kommit ut ur dörren för att typ längta till något. Man kan inte sitta inne, väggarna har en tendens att röra sig inåt. ✖ Vänta ut det. När det är extra jävligt och trycket kommer som en påse tungt varmt vatten i mellangärdet så knyter jag händerna, blundar och väntar ut det. Räknar ner från 30 och försöker tänka på bra saker. Ett problem jag har haft allmänt är att den "trygga plats" som jag tänkt på när jag haft svårt att sova, längtat hem när jag varit på resor eller varit rädd tidigare har varit morgnar i sängen med honom. Den platsen kan jag ju inte ha längre. Jag har ännu inte hittat en ny specifik plats men jag försöker tänka på typ gröna löv, sol genom gardinen, grus på gatorna. Våren är typ min nya trygga plats? Jag tänker även ibland när jag inte kan sova/vaknar upp i natten av hjärtklappning att min säng är aaaaas-liten, typ får plats i nåns handflata? Vet inte riktigt varför detta hjälper men det gör det. ✖ Läsa om andra som har ångest. Man känner sig mindre ensam om man läser om andra som inte är så glada. Det märker jag själv när jag läser kommentarsfältet härinne, att många känner sig lättade över att jag är rätt ärlig kring mitt mående. Så njut av att jag mår lite kasst vetja! : D Hehe, nämen skoja, jag tror inte att det handlar om någon endaste form av skadeglädje utan känslan av att man gör det här ihop med flera andra. När jag låg och hade söndagsångest för några dagar sedan hjälpte det mycket bra när jag scrollade på instagram och såg att Calle Schulman också hade det jobbigt. Vi göre tillsammans! ✖ Skriva ner det du tänker på. Har världens längsta dagbok i anteckingsappen där jag skriver ner exakt det jag känner för stunden. Skriver även ner fiktiva samtal till honom så att jag inte ska ringa honom. ✖ Ha en första-hjälpen-person. Jag tror det är mycket viktigt (om det är möjligt alltså) att ha en person som man kan stödja sig på. Jag och min mamma bestämde att hon ska ringa mig varje dag tills jag mår bättre igen. Ibland pratar vi i en timme, ibland i två minuter. Men det gör att jag känner att jag inte är ensam i det jag känner och om jag faller kommer någon vara där. Det gör också att steget till att våga ringa när man är extraledsen blir enklare. Jag kan ofta känna att jag inte ska tynga ner någon, men i och med att jag och min mamma bestämt att jag får göra det med henne vågar jag stödja mig mer mot henne. (Tack mamma för att du finns. <3) ✖ Gå i terapi. Om man har möjlighet att göra detta hjälper det mycket att gå och prata med någon professionell. Jag har stor respekt för min terapeut och lyssnar därför särskilt noggrant på henne. Hon har ju hört tusentals människors historier om ångest. Vi jobbar en del med panikstrategier eftersom jag lyckats hamna i sådana ibland. Hon sa också till mig förra veckan att jag liksom inte ska känna mig stressad. Tre månader är en kort tid. Man får vänta lite till och det kommer gå bra att vänta lite till. ✖ Andas. En timme i taget. Det kommer gå över, det tar lite tid bara. När det är som allra värst - en kvart i taget. Det är inte farligt ♡
