Ny krönika ute idag i Aftonbladets Sofis Mode. Såhär känns det. I sin helhet: Det är som att du dör helt plötsligt. Det är som en onsdag en måndag en tisdag, som att vi skulle ta bussen någonstans, vartsomhelst. Men just idag kommer den en minut för tidigt. Det är som att vi går över gatan, och jag tar mig precis till trottoaren. Du är någon meter bakom och allt jag hör är ljudet av att du inte hann över, ljudet av bromsar och ljudet av ingenting, det som inte låter, när världen stannar för en liten sekund. Jag hinner se de frysta ansiktsuttrycken vid hållplatsen innan jag vänder mig om, innan du ligger under busskroppen med axeln urled och i en ställning jag inte känner igen. Jag tränger mig förbi folkmassan, förbi en busschaufför som tappat orden, förbi blodspår och en trasig jacka. Det är som att falla ner på knä och hålla ditt huvud mellan mina händer, försöka att hitta din blick igen. Det är som att ligga framstupa på en gata med din nacke mot mina lår, med din mun försiktigt öppen men inga ord som kommer ut. Din lugg som faller ner över min tröja, ett smutsigt skrapsår i din panna. Det är som att pressa läpparna över varje del av ditt ansikte utan att du vaknar upp. En ambulanspersonal som kommer, ljudet av sirener någonstans i bakgrunden, du som försvinner iväg in i en bil, mina händer fläckiga av blod och någon någonstans som drar mig därifrån. Titta inte, inte nu, inte än. Det är som att stå på din begravning, i mörka kläder och bultande hjärta. Ett hjärta jag inte vill ha, du kan få det, jag kan inte bära det nu vi byter plats. Det är som att packa ner dina skjortor i kartonger och nicka när de ringer och beklagar sorgen. Det är som att själv dö. Som att när du försvann under hjulen, när bröstkorgen krossades och din ena vante flög över gatan, som att jag var med dig där under. Som att mina lungor också gav upp, som att allt som var mitt försvann när en buss kom in till stationen sextio sekunder för tidigt. Det är som att ligga hulkandes över en toalettstol på en italiensk restaurang, med människor utanför som fortsätter sina liv, allas liv som fortsätter, årstider som går förbi fastän du är inte här hos mig. Det är som att sluta andas, sluta fungera, sluta bry sig. Det är som att dö, varje gång jag tänker på att du inte är här hos mig. Som att jag aldrig kommer stå upp igen om jag inte backar tiden, stoppar bussen, om jag inte hade svarat på det där samtalet när du ringde till mig och sa att du inte längre ville vara min. . This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-first column in the magazine Sofis Mode is out today.
